Fyra år med FIRE

 

Fyra år med FIRE-tänk har satt sina spår i mitt liv. (För dig som snubblat in och undrar vad FIRE står för så har jag skrivit om det här.)

För fyra år sedan

Jag var sönderstressad och visade tydliga symtom på utbrändhet. Kände att jag var inträngd i ett hörn som jag inte kunde ta mig ut ur. Livet gick inte ihop hur mycket jag än försökte. 

Våra barn var fortfarande ganska små och jag var fast besluten att "have it all". En framgångsrik karriär, vara en bra och närvarande mamma och partner samt allt det andra som kommer med hus och hem i fina villaförorten. Vi hade städhjälp men inte någon hjälp att hämta barnen på eftermiddagarna. Jag ville verkligen hämta dem själv. Kunde inte stå ut med att betala någon annan för att göra det jag själv helst av allt ville göra. Fick det att "fungera" genom att arbeta kvällspasset när de hade lagt sig, ungefär klockan 20-23. Kortare om jag hade tur, men alltid var det något. 

Det funkade i många år men till sist, i kombination med att arbetsuppgifterna blev mer mentalt påfrestande, så gick det inte längre. Jag blev en blekare och blekare skugga av det som egentligen är jag.

Idag

Största skillnaden är inte det ekonomiska utan sättet att tänka. Jag prioriterar annorlunda. Även om jag inte på något sätt har nått FIRE än så har jag ett annat lugn i sinnet. Jag vet var jag är på väg och har insett att det inte är för mig att satsa på karriären, åtminstone inte i ordets vanliga bemärkelse. Det medför visserligen att det kommer ta längre tid att nå ekonomiskt oberoende, som jag skrev om i det här inlägget, men man måste ju leva på vägen också.

Jag hanterar pengar och utgifter annorlunda också. Trots att jag alltid har sett mig själv som en sparsam person så hade jag fallit in i samma spenderar-vanor som de flesta andra omkring mig. Tyckte det var helt normalt att äta lunch ute à 120 kronor alla dagar i veckan. Tänkte inte ens tanken att inte ha städhjälp, vi var ju en småbarnsfamilj och vi hade råd. Var på allvar inne på att skaffa två leasingbilar (tack och lov hann vi inte det, det kanske ändå fanns någon spärr). 

Jag hade på något sätt glömt att om man sparar tillräckligt mycket så behöver man inte arbeta tills man fyller 65 år. Eller vad det nu blir för ålder som gäller för den allmänna pensionen när jag når dit. Jag visste ändå det här sedan över tio år tillbaka, men på något sätt saknades ändå den sista pusselbiten. Ingen annan verkade ju ens tänka tanken så förmodligen var det inget att sträva efter. Eller?

Allt föll på plats direkt när jag läste den här bloggposten från Mr Money Mustache. Jag insåg att det faktiskt finns de som gör detta på riktigt. 

Från den dagen blev det fokus på att minska utgifter och öka sparandet. Jag gjorde kalkyler och kände att jag fick ett mål värt att kämpa för; att ta kontrollen över min egen tid. De yrkesmässiga målen jag hade satt upp kändes inte särskilt lockande i jämförelse med att sträva mot att äga sin tid. Man vet aldrig hur mycket av den varan man har att disponera så lika bra att vara rädd om den.

Hur har saker förändrats för dig sedan du upptäckte FIRE?

Månadsuppföljning januari - det går inte så bra nu

Månadsuppföljning januari. Jag kan konstatera - det går inte så bra nu.

Portföljen är ner ohyggliga 4 % på en månad. Kostnaderna är upp på grund av elpriset och släpande julklappsräkningar. Sparandet är obefintligt. Jag är allmänt utarbetad och så lite Covid på det. Nej, det går inte så bra nu. Men jag ska inte försjunka i klagomål här, det finns trots allt väldigt mycket att se positivt på.

Börsen och sparandet:

Jag måste medge att det är påfrestande att se breda nedgångar i innehaven samtidigt som man inte kan nyspara. Inte oväntat att det skulle inträffa men trots allt lite jobbigt när det händer. Det är bara att bita ihop och fortsätta. Försöka skjuta in de pengar som går i ISKen och framför allt inte drabbas av panik. 

Att förutspå börsens svängningar är svårt och inget jag egentligen försöker mig på. Eftersom min strategi inte går ut på att försöka tima marknaden så behöver jag inte fundera över köpa och sälja när det svänger. 

Det är en liten slant som ska investeras nu och jag överväger att öka i Tele2 som spåddes till högutdelare. Även om indexfonder fortfarande är tyngdpunkten i portföljen så har jag ett intresse för att öka utdelningsaktierna.

Kostnaderna och sakerna:

Som jag skrev ovan så har kostnaderna ökat på grund av det höga elpriset och på grund av vissa julklappar som betalas den här månaden. 

I övrigt så har det inte varit några utsvävningar och vi har lyckas strypa elförbrukningen något genom att inte köra torktumlare och andra maskiner samt genom att inte ha så varmt i huset. Det har även blivit många brasor i öppna spisen.

Jag har fört en lista över saker som kommer ut och in i vårt hem och det är i alla fall mer saker som har rensats ut än som har kommit in. Har tagit för vana att gå ett varv och plocka på mig saker som verkligen inte fyller någon funktion längre. Det svåraste med att rensa ut saker är miljöaspekten. Jag vill helst inte bara slänga något som är funktionsdugligt. Försöker att lägga ut en del saker gratis i Facebook-grupper eller till försäljning men det resulterar i att man har en stor kartong med saker som man inte blir av med. Till slut får det bli återvinningsstationen.

 Livet i allmänhet:

Det värsta med den här månaden har ändå inte varit börsens nedgång eller höga kostnader. Det har varit arbetet som totalt har sugit ut energin från allt annat. Trots att jag har sett över situationen och gått ner kraftigt i lön så blev den här månaden allt annat än angenäm. Några saker som spårade ur och tog dubbelt så mycket tid som planerat. 

Som vanligt när det blir för mycket på jobbet reagerar jag med tunnelseende och allt fokus går till att överleva och ta sig igenom eländet. Jag glömmer att ringa vänner och familj. Jag slarvar med rutiner, motion och mat. Hemmet förfaller och all kreativitet dör. Ungefär så.

Det positiva är att vi nu äntligen är friska. Ingen har dött. Resterande del av året ser riktigt lovande ut och jag ska kravla mig ur januari-gropen. Börja ta mig tillbaka till mina morgonrutiner och ta kontroll över livet. 

Det ser hoppfullt ut inför februari.

Hur har din januari varit?

Tisdagstankar om heltidsnormen

Tisdagstankar om heltidsnormen. Heltidsarbete motsvarar normalt cirka 40 timmar i veckan. Året runt med undantag för några semesterveckor. De flesta av oss accepterar detta utan att knota eller ifrågasätta. Det är så livet ser ut under de cirka 40 år som passerar mellan studier och pension. Men vem har egentligen bestämt att man måste lägga åtta timmar om dagen på förvärvsarbete?

Jag inser att det på många sätt är ett lyxproblem att ifrågasätta heltidsnormen. För dem som inte har något jobb så är det ofta drömmen att hitta ett. När jag studerade var jag orolig att inte hitta något arbete efter studierna och var överlycklig när jag gjorde det. 

Men nu till problemet. För många av oss händer mycket andra saker i livet som gör att det är svårt att få ihop tillvaron med åtta timmar jobb per dag plus i värsta fall en till två timmars pendling till och från arbetet. År ut och år in. Det blir som en tidsbrist och trötthet som ackumuleras. Några veckors semester botar inte detta.

Det är många som byter jobb då och då men enligt min icke vetenskapligt belagda mening så går de flesta direkt på det nya jobbet. Kanske lyxar de till det med en till två veckors ledighet emellan för att "vila upp sig".

Jag funderar över varför det finns så få deltidsjobb. Om man letar efter lediga arbeten så är det ytterst få deltidsjobb tillgängliga. De som finns verkar mest rikta sig mot studenter eftersom det är självklart att alla andra seriösa människor vill arbete heltid. Eller? 

Detta gäller särskilt "kontorsarbeten". Extremt svårt att hitta något annat än heltid. Jag tror dessutom att väldigt många av de "heltidsarbeten" som finns bland kontorsjobben skulle gå att göra på deltid. Inget jag har egen erfarenhet av men jag känner många som har det så. Skippa lite kaffepauser och internpolitik så fixar man jobbet på kortare tid och har mer tid att leva. 

Det var väl det allt hemarbete under pandemin visade? Men istället för att se det positivt så var det många arbetsgivare som klagade och tyckte det var oroväckande. Vad ska hända med arbetsmoralen om man klarar av sitt arbete snabbare än på åtta timmar om dagen? 

En kompis till mig valde att gå ner i arbetstid utan att ha småbarn hemma. Reaktionerna lät inte vänta på sig. "Vad ska du göra med all tid?" Det är verkligen den konstigaste frågan. Som att man inte har något vettigt att göra om man inte förvärvsarbetar. 

Det finns vissa som har tur och gillar sitt jobb. Men hur många saker är roliga och stimulerande att göra åtta timmar i sträck, fem dagar i veckan? Jag kan nästan inte komma på något som jag skulle vilja lägga så mycket tid på. Men om man däremot skulle arbeta kanske fyra timmar om dagen - då är det nog betydligt fler som skulle uppskatta sitt jobb. Naturligtvis kan man då inte förvänta sig att få lika mycket betalt men det kan ändå vara en trade off som är värd att göra. I vissa fall. Eller under vissa perioder i livet. När jag var 25 så arbetade jag gärna 55 timmar i veckan. När jag var 35 så skulle jag hellre ha tagit halva lönen och jobbat 20 timmar i veckan men det alternativet är nästan omöjligt att få till på de flesta jobb. 

Jag tycker det känns allt för långt kvar tills jag når FI för att fortsätta slita på ett heltidsarbete tills jag når målet. Det är naturligtvis det snabbaste sättet men jag orkar helt enkelt inte. Om någon frågar vad jag ska göra med all tid så kommer jag bara le och svara att jag ska leva.

Vad tycker du om att arbeta heltid?

Tisdagstankar om livspusslet

Tisdagstankar om livspusslet

De senaste dagarna har jag hört och läst ordet livspusslet flera gånger. Nu senast damp det ner som reklam i brevlådan (trots att vi har ej reklam på brevlådan). "Vi löser livspusslet - kontakta oss". Den här gången var det reklam för en barnvaktstjänst men det kunde lika gärna ha varit en städtjänst, trädgårdstjänst eller hemkörning av mat. 

Jag tror inte ens att ordet livspusslet fanns när jag var liten. Var folk verkligen så stressade på den tiden? Sjukskrivningstalen tyder nog på att de inte var det. 

"Säkra en lugnare vardag inför hösten"

Så lockar reklambladets baksida. Inget fel i dessa tjänster såklart. Vi har själva haft både hemkörning av mat och städhjälp. Det senare var innan jag hittade Mister Money Mustache för då var städhjälpen bland det första som rök. Jag tycker att det är jättebra att tjänsterna finns och det kan verkligen vara en hjälp i vardagen. Dessutom så skapas ju jobb.

Så jag har inget principiellt mot dessa tjänster, inte alls. Det som jag däremot reflekterar över är att jag inte vill ha det livet där jag själv jobbar jobbar jobbar för att sedan betala någon annan att hämta mina barn, läsa läxor med dem, städa mitt hus, ta hand om min trädgård och köra hem min mat. 

Jag vill hellre ha tiden att göra de sakerna själv. Okej, mathemkörning är väldigt skönt att slippa. Men även att handla går an om man gör det när det är lite folk och utan stress. Så jag vill lyfta ett alternativt sätt att lösa livspusslet. Istället för att köpa dig ur det - skapa mer tid. 

Jag har tidigare ofta stressat från jobbet till barnhämtning med andan i halsen. Tagit ett sista telefonsamtal utanför förskolan och kollat mailen. Sedan kämpat för att inte visa stressen när jag hämtar de små älsklingarna och behärskat impulsen att ta upp telefonen och kolla mailen igen, åtminstone den första timmen från att jag hämtat. Det är inte så lätt att njuta av upplevelsen då. 

Nuförtiden har jag trappat ner och kan oftast hämta i lugn och ro. Kanske behöver jag skicka något mail eller jobba lite senare på kvällen men inte alls i samma utsträckning som tidigare. Det går att ta små steg i rätt riktning och ofta kan man styra mer än man tror. Man kanske inte behöver arbeta 110 procent, det kanske räcker med 80 procent.  När man har tillräckligt stort kapital kanske det är läge att gå ner till 50 procent. 

Eftersom jag inte orkar jobba järnet tills jag har tillräckligt stort kapital att leva av så kommer jag välja flamingo-FI eller Barista-FI som är ungefär samma sak. Det bästa med det är att jag inte behöver vänta tills barnen är stora innan jag har mer tid för dem. Jag kan ta mig tiden och till och med njuta av att handla mat, dammsuga och annat som tidigare bara var en plåga att pressa in i ett redan späckat schema.

Den onda cirkeln

Det förbryllar mig att många av de vänner och bekanta som klagar mest på livspusslet själva bränner otroligt mycket pengar istället för att försöka vända sin situation. 

Det kanske är en naturlig första tanke att man tycker lite synd om sig själv för att man sliter så hårt och därför måste man unna sig saker. Särskilt när helgen kommer. Man är så trött så man orkar inte bry sig om att dra ner på sin miljömässigt och ekonomiskt ohållbara konsumtion utan drar en tur till shoppingcentret. Kanske dövar man det dåliga samvetet med att källsortera alla förpackningar från shoppandet. Kanske. Eller så åker de direkt ner i soptunnan, man är för trött för att bry sig. Snart är det måndag morgon igen och ångesten börjar redan lördag eftermiddag. Och så fortsätter den onda cirkeln. 

Den goda cirkeln

Jag har sedan en tid tillbaka försökt att sluta klaga på livspusslet och hur upptagen jag är. Jag försöker att istället aktivt välja bort saker för att skapa mer tid och frihet. Två saker som har gjort stor skillnad är att jobba mindre och att köpa mindre saker. Jag lade betydligt mer tid på inköp än vad jag förstod tidigare. 

Att jobba mindre leder oftast till mindre pengar i lönekuvertet. Men om man inte köper lika mycket så behöver man inte heller lika mycket pengar och därmed kan man jobba mindre. Det är en god cirkel. Jag inser att det här är lite lyxproblem och att alla inte har samma möjligheter. Men väldigt många i Sverige har det.

Vad är dina tankar om livspusslet?

Boktips - Jag lämnar ekorrhjulet

Verkar som att jag helt har snöat in på böcker med ordet ekorrhjul i titeln. Den här gången är det "Jag lämnar ekorrhjulet" av Åsa Axelsson. 

Det är säkert många som har hört talas om boken. Åsa Axelsson har skrivit den utifrån ett jag-perspektiv och den handlar om året när hon som gymnasielärare och fyrbarnsmamma blir sjukskriven för utbrändhet. Istället för att vila upp sig och kasta sig tillbaka ut i det liv som gjorde henne sjuk så tar hon tag i hur familjen kan skära i sina kostnader för att möjliggöra att hon är hemma och sköter hushållet. Hon kommer fram till att det är högst möjligt och att de faktiskt kan spara mer pengar på det än vad hon drog in netto per år när hon arbetade. 

Boken är roligt skriven med hög igenkänningsfaktor (för mig i alla fall). Det börjar redan första kapitlet när hon beskriver hur less hon är på att kämpa för att få ihop tillvaron med alla måsten. Dålig sömn, ont i kroppen, känner sig slut redan innan helgen är slut eftersom det enda fokuset har varit att hinna klämma in några extra timmars arbete. Jag känner igen allt det där och läser ivrigt vidare. 

Det är många inspirerande spartips, minst ett konkret i varje kapitel. Det är däremot i princip inget resonemang kring att investera sparade pengar för att leva på avkastningen. Eftersom författaren behövde dra in på utgifter för att leva här och nu så har inte boken alls det fokuset. 

Jag tror inte heller att familjen tänkte över sina kostnader så mycket innan, eller så har det överdrivits lite hur mycket pengar de lade på saker. Jag har svårt att överhuvud taget få ihop hur de hade råd med sitt tidigare liv på två inte allt för höga löner. En av de saker jag förfasade mig mest över var att de köpte hem 25 liter mjölk i veckan! Jag var tvungen att läsa meningen flera gånger, trodde det stod i månaden. Sedan drog de ner till 14 liter i veckan vilket i mina öron fortfarande låter väldigt mycket. De är visserligen sex personer i hushållet men ändå. 

En av de roligaste delarna i boken är "vännerna" Anett och Per-Anders som dyker upp med jämna mellanrum. Jag förmodar att dessa inte är två verkliga personer utan att de representerar flera olika personer och kanske "folk i allmänhet". De kommer ofta med nedslående eller ifrågasättande kommentarer kring familjens nya vanor. Precis som man kan få i verkliga livet om man försöker leva lite annorlunda, lite smartare. Till exempel så är Anett orolig att Åsas sjukskrivning och utmattning ska bli ännu värre om hon inte får köpa nya kläder och gå till frisören tillräckligt ofta. Haha, as if! Hon kläcker också ur sig kommentarer som "det kan inte vara lätt att sitta hemma så där".  

Jag är säker på att Åsa verkligen har fått en hel del av de kommentarerna i verkligheten. Förhoppningsvis inte från samma person för då skulle åtminstone jag säga upp bekantskapen med den personen. 

Ibland används begreppet "tjäna" eller "vinst" när det är "spara" som avses. Ingen stor grej och det kanske är för att få mer variation i språket men jag reagerar alltid lite på sånt. Jag är säker på att författaren vet vad hon menar. Boken är både rolig och underhållande samtidigt som den ger inspiration och idéer. 

När jag läser boken slås jag av hur mycket pengar det verkligen kostar att arbeta. Man lägger ut mer pengar på saker när man inte har tid, så är det. Eftersom jag redan har skurit i kostnader, levt ganska sparsamt samt har en relativt hög lön så vore det inte möjligt att spara mer på att sluta arbeta helt. Det skulle gå att spara ytterligare pengar förstås men inte så att det täcker upp för hela lönen, som i Åsas fall. 

Har du läst boken och vad tyckte du?

Så hittade jag FIRE

För några år sedan hade jag inte hört talas om FIRE och kände inte till 4-procentsregeln eller liknande. Som jag skrev om i det här inlägget så hade jag läst en del tidiga böcker på ämnet kring sparande och hade egentligen den kunskap som behövdes för att spara mig fri men det var som att en pusselbit saknades.

Det innebar att jag levde ett liv på drift. Inte så att jag knarkade och sov under en bro. Nej, allt gick egentligen bra, framför allt på jobbet. Jag blev befordrad, lönen ökade för varje år och så även mina utgifter. Samtidigt så kände jag mig inte nöjd. Stressnivån var ständigt hög och jag trodde nästan att det var normalt att vara halvt utbränd. Vi levde ju som alla andra omkring oss. Jag har nu i efterhand insett att stressen förmodligen kom mest från jobbet och efter att sträva efter något som förväntades som jag egentligen inte ville ha.

En dag var en kompis med man hemma hos mig och vi kom att prata om det här med sparande och planer. Jag tror inte de nämnde något konkret om FIRE eller så men jag förstod att de var inne på en ny väg. Förmodligen visade jag någon form av intresse för det och frågade vad de hade läst för något. När de hade åkt så skickade de mig en länk till detta inlägg från MMM och det blev vändpunkten.  

"Wow, är det verkligen så enkelt?" tänkte jag. Men jag behövde ingen övertalning för att veta att det som stod var sant och att det var möjligt att lyckas bli ekonomiskt fri. Jag hade ju som sagt den mesta kunskapen sedan innan och detta var helt enkelt den sista pusselbiten som behövdes. 

Jag är så tacksam att de skickade det där blogginlägget från Mister Money Mustache och ryser vid tanken på vad som kunde hänt annars. Jag antar att det var dels eftersom vi kände varandra bra och dels eftersom jag visade intresse för deras nya livsstil som de "vågade" skicka länken. Själv så håller jag ögonen öppna efter fler som visar intresse och som jag kan dela med mig av samma bloggpost till men har tyvärr hittills inte hittat någon. Mer funderingar om hur man introducerar FIRE för ej insatta kommer i nästa inlägg på tisdag.

Hur hittade du FIRE-rörelsen från första början?

Tecken på att du är fast i ekorrhjulet

Härom dagen funderade jag över tecken på att man är fast i ekorrhjulet. Hur vet man om man är i ekorrhjulet och vad är det?

Ekorrhjulet är ett numera ganska vedertaget ord som innebär att du likt en ekorre (borde kanske vara hamster?) springer runt i ett hjul utan att komma någon vart. Dagarna går i ett, flyter in i varandra och tillvaron är inte riktigt vad du innerst inne önskat. 

Framförallt tror jag att det är viktigt att känna att det finns en poäng med arbetet. Du kanske strävar mot ett visst mål eller en viss tjänst. Den dagen man inte längre vet varför man sliter som man gör, då börjar det gå utför. Helt plötsligt så är du fast i ekorrhjulet.

Jag har nog befunnit mig i ekorrhjulet ett bra tag. Till en början så insåg jag det inte. Ifrågasatte inte heller tillvaron. Hade några vänner som ofta klagade över ekorrhjulet men jag tyckte inte det var så farligt. Det var först när jag på allvar kände att jag inte mådde bra av situationen som jag började fundera. Följden blev att jag inte längre ville ha det jag tidigare hade kämpat så hårt för att nå i karriären. Jag fick upp ögonen för att jag inte vill leva på det sättet längre. När man väl har insett det och börjat göra lite förändringar så är det fina att man kan, om inte helt så åtminstone delvis, kliva ur hjulet och reflektera. 

För att tydliggöra vad ekorrhjulet innebär så listar jag nedan några tecken på att du är fast i ekorrhjulet.

Du känner alltid att du ligger steget efter

Du har ständigt en känsla av att det är bråttom. Du ligger steget efter på alla områden, både privat och på jobbet. Tvättberget växer. Var det utflykt för minstingen idag? Vad ska vi ha till middag? Vem ska skjutsa till fotbollen? Var det idag den där presentationen skulle vara klar? Den där hyllan är inte uppsatt efter två månader på golvet. Listan över saker du ska göra tar aldrig slut och minskar aldrig.

Alla måsten blandas huller om buller och du snubblar fram genom tillvaron, strax efter eller precis på gränsen inom utsatt tid. Det kommer sällan eller aldrig dagar när du känner att du är i fas med det mesta. 

Oj aj vad bra det stämde med min egen tillvaro. Jag försöker stävja problemet genom att planera i kalender, göra listor och vara allmänt proaktiv. Det leder i bästa fall till att det mesta flyter på men känslan av att man bara är en liten slipp ifrån att halka efter finns kvar. Det är helt enkelt svårt att njuta av tillvaron om det alltid är bråttom. Lösningen är att dra ner på antalet måsten men jag finner det näst intill omöjligt i kombination med nuvarande tjänstemannakarriär. Lösning på det är att hitta ett sätt att äga sin egen tid igen. 

Du blir irriterad över småsaker 

När du befinner dig fast i ekorrhjulet så ligger irritationen och frustrationen ständigt på lur. Ofta strax under ytan. Minsta lilla motgång och det bubblar över. Du missar tåget och börjar nästan gråta. Du kan komma på dig själv med att fräsa oförtjänt åt familjemedlemmar. Troligtvis har du ansträngt dig så hårt under arbetsdagen för att vara balanserad och trevlig så när arbetsdagen är slut finns ingen ork kvar. 

Tyvärr har även detta hänt mig otaliga gånger. Mindfulness-övningar är ett bra sätt att minska den här typen av problem. Men grundproblemet är nog snarare en tillvaro som inte riktigt går ihop. 

Du saknar kreativitet

Länge trodde jag att jag inte var en kreativ person. "Jag är mer en siffermänniska och därför saknar jag kreativitet." Typ så tänkte jag. Nej nej. Fel. Alla är kreativa, det är en del av att vara människa. Det handlar om att odla sin kreativitet istället för att döda den. Tänk efter hur det var när du var liten. Du gillade säkert att måla, pyssla, spela teater, dansa, sjunga, bygga eller något liknande. 

När jag fick mig en välbehövlig paus så drog jag mig till minnes att jag alltid har gillat att skriva. Jag gillar också att spela teater samt fixa i trädgården, sy, bygga och till och med måla. Det betyder inte att jag är bra på alla dessa saker. Verkligen inte. Jag har ju inte odlat dessa förmågor under större delen av mitt vuxna liv.

När man är fast i ekorrhjulet och dagarna går ut på att gå upp, få iväg familjen till skola och jobb, jobba, jobba, jobba, komma hem, fixa middag, plocka undan lite. Efter en sådan dag stupar jag i soffan och kolla Netflix, om det är en bra dag. En dålig dag så måste jag sätta mig igen med jobbet när alla gått och lagt sig. Istället för att sätta sig med Netflix så skulle man må bättre av att göra något kreativt men ekorrhjulet tar helt enkelt död på lusten och orken att göra något kreativt.

Jag har märkt att samtalsämnena på en arbetsplats sällan uppmuntrar till att göra något kreativt heller. Det alla pratar om i fikarummet kretsar oftast mer kring jobbet, boende, resor eller träning (som verkar vara det intresset som är mest socialt accepterat). Inget fel i träning men var finns alla kreativa intressen?

Du försummar sådant som betyder något för dig

Ytterligare ett tecken på att du är fast i ekorrhjulet är att du försummar sådana saker som är viktiga för dig. Det kan handla om dina egna intressen (se ovan avseende kreativitet) eller att vårda relationer som är viktiga. För egen del så har jag väldigt lätt att glömma ringa vänner och släktingar som jag borde och vill göra. 

Det handlar dels om att man blir glömsk eftersom hjärnan inte klarar av att hålla alla bollar i luften. Dels beror det också på att kraften och orken att ta hand om andra saker än hantera jobbet och att få vardagen att rulla finns inte alltid.

Om du som jag är introvert så kan ytterligare en sak läggas till listan. Du blir asocial och försakar dina privata relationer. Efter en dag full av möten så är det enda jag längtar efter lite ensamtid. Jag klarar inte av att ta in mer. Följaktligen blir det väldigt svårt att hålla liv i vänskapsrelationer och komma ihåg att hålla kontakt med släktingar. Egentligen är dessa saker viktiga för mig men de trängs undan i ekorrhjulet.

Du har en känsla att du behöver "härda ut" 

"Nu måste jag bara bita ihop till semestern." 

"Om jag bara får iväg den där rapporten så kommer det bli bättre sen." 

"Det är lite mycket just nu men om någon månad blir det bättre." 

Känner du igen dessa påståenden? Då är det stor risk att du är fast i ekorrhjulet. 

Ta kontroll över ditt liv

Jag tror många som strävar efter FI egentligen söker ett sätt att ta sig ur ekorrhjulet. Det handlar inte om att vi är lata och vill ligga i hängmattan hela dagarna. Tvärt om så tycker jag att de inom communityn som jag har träffat eller läser om är några av de mest driftiga människor jag har träffat på och de flesta är dessutom kreativa. 

För det första så tror jag insikten att man befinner sig i ekorrhjulet är ett första steg att ta sig ur det. Det går att göra vissa förändringar även om man fortfarande arbetar på samma jobb och lever i stort samma liv. Det går att stanna upp och fundera hur man spenderar sin tid och göra små justeringar. 

För det andra så kan det kännas som för lång tid att vänta tills man är helt FI innan man tar sig ur ekorrhjulet. Den goda nyheten är att det inte behövs. Har du lyckats bygga upp ett FU-kapital så kan du kliva ur och ta dig fram på gig och tillfälliga jobb, som jag skrev om i det här inlägget. Detta är inte för alla. Jag funderar dock mer och mer på om det inte vore en bra idé för mig. Jag minns att jag som student upplevde en oerhörd frihet. Jag pluggade heltid och hade som mest tre extrajobb samtidigt. Jag jobbade både somrar och helger, ibland sju dagar i veckan. Men jag valde det själv. Jag kunde tacka ja eller nej till jobb och kände mig aldrig fångad på samma sätt som jag gör nu. Kanske är det en väg framåt nu i 40-årsåldern?

Har du befunnit dig i ekorrhjulet och hur tog du dig ur det?

Snabbaste vägen till ekonomiskt oberoende eller Barista FI?

Idag lyssnade jag på Choose FI, en av mina favoritpodcaster, medan jag utförde monotona sysslor i hemmet. Det var avsnitt 324, The Stages and Checkpoints of FI.  

Jag lyssnar inte alltid på alla deras avsnitt, dels eftersom jag har svårt att hinna med och dels eftersom en del innehåll mest är relevant för personer som bor i USA. Mycket ingående beskrivningar om 401K, Roth IRA, taxable accounts och annat som är ganska avlägset att jag som svensk har nytta av. Jag har ändå lyssnat mig igenom min beskärda del av amerikansk pensionsinformation eftersom Jonathan och Brad är så härliga att lyssna på. Just det här avsnittet innehöll i alla fall väldigt lite USA-specifika delar och mycket annat mumsigt.

För att summera det aktuella avsnittet så handlade det som titeln antyder om viktiga riktmärken och stadier på FI-resan. För det första, poängterar de, att medvetenhet om FI och ens nuvarande ekonomiska situation är steg ett. Enligt min tolkning så ingår i detta även att räkna ut sitt FI-nummer. Som bekant räknas det fram genom att man multiplicerar sina årliga kostnader med 25. Till exempel om du har årliga kostnader på 300 tkr så blir ditt FI-nummer 7,5 mkr. Enligt den modellen så bör då 7,5 mkr räcka för att täcka årliga kostnader på 300 tkr resten av livet, utan att kapitalet minskar. Tvärtom så skulle det i de flesta scenarion istället öka och du skulle lämna efter dig ett ännu större kapital. 

När jag räknat ut mitt FI-nummer enligt den kalkylen så blir jag lätt deprimerad. Jag skulle behöva arbeta alldeles för länge, kanske ända uppemot den vanliga pensionsåldern. Men verkligheten ser bättre ut. Modellen tar till exempel inte hänsyn till det svenska pensionssystemet där jag ändå räknar med att från 65 få en viss inkomst från den allmänna pensionen. Även om man inte kan vara helt säker på det så väljer jag ändå att räkna med det. Sedan får vi inte glömma tjänstepensionen. Efter över ett decennium av tjänstemanna-arbete så finns där en pott undanstoppad som jag knappt har tänkt på. När man tar den allmänna pensionen och tjänstepensionen i beaktande så ser kalkylen lite ljusare ut. Lägg dessutom till ett dolt kapital i bostaden som man skulle kunna realisera och bo mindre eller på billigare ort så blir det ännu bättre. Oaktat detta så kan vägen mot FI se lång och krokig ut och det underlättar att ha lite hållpunkter att fira på vägen.

Det jag gillade allra mest med dagens avsnitt av Choose FI var de för mig nymyntade begreppen Barista-FI eller Burger-flipper-FI och Coast-FI. En liten förklaring:

Barista-FI och Burger-flipper-FI är samma sak. Poängen här är att vid någon tidpunkt så har du sparat ett så pass stort kapital att du inte längre behöver en lika hög inkomst för upprätthålla din levnadsstandard. Det räcker att du har någon typ av inkomst, till exempel i ett lågbetalt arbete (jag antar att namnet syftade på att du kan typ jobba extra på ett café eller på en hamburgerrestaurang). Du kan då kombinera det med att plocka ut en liten summa från dina investeringar som komplement samtidigt som du tuffar vidare mot FI.

Coast-FI är liknande men med viss skillnad. Här är utgångspunkten att du har sparat och gnetat ihop en rejäl portfölj som nu kan lämnas att växa av sig själv. Från den här punkten kan du helt enkelt sluta spara och portföljen växer vidare för att inom ett antal år nå FI. Poängen här tror jag var att man fortsätter sitt vanliga arbete men nu istället kan spendera alla sina pengar istället för att spara. Lämpligen passar detta bäst för yngre personer som kommit igång tidigt med sitt sparande och har tiden som arbetar för en medan man surfar fram på vågen. 

Ytterligare ett begrepp som inte är nytt för mig men som ändå förtjänar att nämnas är FU Money. Det är den otroligt viktiga hållpunkten när du har sparat ihop tillräckligt för att klara dig några år utan inkomst. Det ger ett enormt svängrum att inte behöva stå ut med orimliga förhållanden på jobbet och friheten att kunna tacka för sig om det är läge för det.

Sammanfattningsvis så träffar de här tre begreppen verkligen mitt i prick kring hur jag själv ser på vägen mot FI. Jag tror att det snabbaste sättet för mig att nå fullt ekonomiskt oberoende är att fortsätta på mitt nuvarande jobb alternativt hitta ett annat jobb som betalar ännu bättre. Problemet med både dessa alternativ är att det inte är bra för min hälsa, varken fysiskt eller mentalt. Det är helt enkelt inte värt att fortsätta på samma sätt allt för länge och bita sig kvar för att nå hela vägen. Inte om det kostar för mycket i form av att vara mindre lycklig under resan. Istället tänker jag mig en kombination av ovanstående metoder. Se till att fortsätta tjäna lite pengar enligt Barista-FI samtidigt som jag coastar fram på den växande portföljen. Det skulle inte vara möjligt att ta det steget utan ett rejält FU-kapital och det är jag i dessa tider innerligt tacksam att jag har.

Vilken är den bästa vägen till ekonomiskt oberoende för dig? 

Sammanfattning från ett Covid-år i arbetslivet

Så har det nästan mirakulöst gått över ett år sedan Covid-19 började sprida sig som en löpeld. Det har varit fruktansvärt då många förlorat hälsa och nära och kära. Jag kommer inte gå in så mycket på det utan mer fokusera på hur det här året har varit kopplat till jobbet.

De flesta arbetsgivare med någon självaktning uppmanade för drygt ett år sedan till hemarbete för personer som inte måste vara på plats på grund av arbetsuppgifter. Jag vet att alla har enormt olika upplevelser av den här tiden men har sammanfattat min egen reflektion i 4 olika faser

Fas 1 - Panik!

Jag minns att jag kom tillbaka från sportlov och konstaterade att det inte var lämpligt att åka kommunalt och vistas på kontoret längre. Väntade dagligen på att det skulle komma information om att vi skulle arbeta hemma men det dröjde ytterligare någon vecka tills företagsledningen fattade galoppen. Jag såg till att hitta anledningar att ändå arbeta hemma och mannens företag hade redan uppmanat alla att göra det. Vid den här tidpunkten började jag ifrågasätta både hur landet jag bodde i och företaget jag arbetade för hanterade den uppblossande krisen. 

När meddelandet om hemarbete sen äntligen kom en söndagskväll i mars så drog jag en suck av lättnad. Jag skulle slippa åka på det där mötet som jag fasat för. Kommer inte ihåg exakt vad det var för möte men förmodligen fasade jag för det både på grund av risk att bli smittad med Covid och av andra anledningar. Jag skulle även slippa åka kollektivt och sitta i ett kontorslandskap vilket bara det var en stor bonus. 

Måndag morgon kom och jag tänkte köra på med business as usual med den lilla skillnaden att inte åka till kontoret. Brukade redan innan jobba hemma då och då och tyckte inte att det var någon jättestor grej. Allt fungerar ju lika bra hemma och det är ett flexibelt arbete med mycket frihet under ansvar. Or so I thought...

Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig vilken hysteri som utbröt på jobbet när vi skulle börja arbeta hemma. Folk var som galna och ledningen var mycket oroad. Kanske var de livrädda att detta skulle innebära slutet för allt var arbetsmoral hette. Och hur ska man kunna sääälja något om man inte träffar kunderna fysiskt? Eftersom vi inte säljer några fysiska produkter och dessutom har långa projekt som inte försvinner i första taget så hade jag svårt att se det akuta problemet som verkade finnas. Men det finns säkert en anledning att jag inte sitter i företagsledningen, vad vet jag. 

Vad som var ännu mer förvånande var kollegors och chefers reaktioner. Medan jag själv drog en lättnadens suck så pratade alla bara om hur HEMSKT det var att inte få åka till kontoret. Några kunder avbokade våra fysiska besök, helt rätt med tanke på läget, men det verkade chocka livet ur somliga.  För att stävja undergången som hotade så lades drygt hälften av arbetstiden de första veckorna på att hålla påhittade interna möten. Mötena var mest till för att prata om hur vi skulle klara att arbeta hemifrån. Märk väl att ingen i det här läget ens trodde det skulle bli så långvarigt som det blev. Det fattades beslut om några ynka veckor i taget vilket hela tiden behövde förlängas. Detta hattande retade gallfeber på sådana som jag som vill arbeta hemifrån och hela tiden var tvungen att befara att jag helt plötsligt måste ut bland folk i smitthärden. Det retade även gallfeber på den andra falangen som ville tillbaka till varje pris, eftersom de hela tiden var inställda på att komma tillbaka när den angivna tidsperioden var slut men istället blev besvikna gång på gång. 

Alla chefer fick infinna sig på ytterligare extra möten, ofta dagligen. Vi har aldrig haft så mycket koll på varandra innan men helt plötsligt blev det livsviktigt att prata med alla medarbetare varje dag för att kolla att de levde och att de jobbade på. Det var i princip omöjligt att få så mycket jobb gjort när man endast ägnade sig åt att prata om det. Sedan skyllde man nedgången i produktivitet, som oundvikligen kom på grund av alla extra interna möten, på hemarbetet. Ironiskt. Men för att vara rättvis så verkar det vara så att vissa personer är mindre produktiva hemma så kanske finns det ett korn av sanning i det. Men att införa 50%-ig ökning av möten har sannolikt större negativ effekt på produktiviteten än vad hemarbete har. 

Jag hade inga problem med själva hemarbetet i sig. Däremot tyckte jag det var väldigt svårt att förstå hysterin kring det som skapades. Jag var helt oförberedd på att folk skulle tycka det var tråkigt och omotiverande att arbeta hemma. Det klagades också mycket på krämpor. Personer under 30 år hade plötsligt svårt att sitta och jobba hela dagarna. De fick ont i ryggen och massa andra problem. Att dessa fysiska problem oftast går att lösa med att regelbundet gå upp och röra sig lite samt genom att träna och stretcha i lagom dos är hemlig rocket science. Man kan ju inte förvänta sig att universitetsutbildade normalbegåvade personer ska besitta sådana insikter. 

Ovanstående är förstås ett tecken på hur olika vi alla är. Hade jag tänkt efter så skulle jag nog ha förstått att jag återigen är ett svart får som introvert på en mycket extrovert arbetsplats (se även den här posten jag skrev för något år sen). Utöver att jag brottades mycket med irritation och förvåning över folks reaktioner så var det jobbigt att känna sig så maktlös över pandemins framfart. Folk verkade dö till höger och vänster och det kändes deppigt att Sverige och för den delen världen var så dåligt rustade för en pandemi. Jag blev som besatt av att läsa nyheterna den första tiden. Scrollade runt på kvällstidningarnas nyhetssajter som jag annars skyr som pesten. Uppdatera mig dagligen på antalet dödsfall i landet. Spydde galla över hur dålig krishanteringen var och annat konstruktivt. Efter någon månad i alarmstadie så var jag tvungen att prata allvar med mig själv och efter det slutade jag med det destruktiva beteendet. Återgick till att konsumera ett minimum av nyheter enligt MMMs Low infromation diet som jag tidigare har levt efter och det fungerar utmärkt.

Jag skulle säga att Fas 1 pågick under stor del av våren 2020, tills vi gradvis gick in i fas 2 som jag kallar förnekelse.  

Fas 2 - Förnekelse 

Nu är allt tillbaka till vanligt igen. Det är sommar och sol och Covid är nästan borta tralalalala. Så lät det förra sommaren. Alla trodde att till hösten kan vi köra på som vanligt igen. 

Jag tyckte också det var skönt under sommaren. Man kunde leva lite mer som vanligt. Vi träffade kompisar och familj utomhus och vid några få väl valda tillfällen gick vi på restaurang. Endast där det var uteservering med gott om plats mellan borden och väldigt lite folk, men ändå. Det var nice. Men med risk för att i efterhand verka självgod så visste jag att det inte skulle hålla i sig. Det skulle självklart bli värre när hösten kom och alla började hänga på kontoren, i skolan och i köpcentrum igen. Dessutom så blir ju nästan alla virus och sjukdomar värre på vintern av någon anledning (tänk vanliga influensan, vinterkräksjukan etc). 

Mycket riktigt så försökte alla gå tillbaka som vanligt på hösten. Kontoret öppnade upp. För att hålla någon typ av politiskt korrekt linje så var den officiella riktlinjen fortfarande att arbeta hemifrån om det gick. Men tone of the top var väldigt tydlig i motsatt riktning. Typ "vi rekommenderar officiellt sett hemarbete men om du har någon form av ambition och inte är en total slacker så bör du visa dig på kontoret". Den här var verkligen fruktansvärt frustrerande.  Uttalanden och instruktioner svängde varje vecka och jag höll på att bli tokig på det hela. Å ena sidan var det fortsatt rekommenderat hemarbete officiellt sett men samtidigt kom det citat som "ta verkligen chansen att vara på kontoret så ofta som ni kan". What??

Det blev också tydligt hur viktiga vissa personer i näringslivet tycker att de är. Jag hörde till exempel talas om Viktiga Möten som skulle hållas fysiskt och där man var tvungen att ta ett Covid-test för att delta. Det här var under den tiden det var lite ont om test och jag fick bita mig i läppen för att inte säga något om det olämpliga i att hålla ett sådant möte. Jag kan fortfarande inte förstå vilka typer av jobbmöten man inte kan hålla digitalt. Min teori är att de inblandade helt enkelt gillar att ha fysiska möten och inte ville ge upp det. 

Höjdpunkten eller lågpunkten kom i slutet av hösten när alla kurvor i landet pekade käpprätt åt skogen. Samtidigt som detta hade folket på jobbet totalt ledsnat på att inte ha några gruppaktiviteter. Det planerades faktiskt en aktivitet just i samma vecka som Folkhälsomyndigheten skärpte sina restriktioner ytterligare. Jag bara skakade på huvudet och tänkte att jag kommer i alla fall inte gå dit och bidra till smittspridning. Som tur var kom de nya skärpta restriktionerna från den senfärdiga Folkhälsomyndigheten ut några dagar innan den planerade aktiviteten och då blåstes allt av i sista sekund.   

Jag hör själv att jag låter väldigt kritisk men jag raljerar förstås lite. Jag tror egentligen att alla gjorde så gott de kunde under en svår tid och vi har uppenbarligen väldigt olika behov och prioriteringar.

Fas 3 - Anpassning

Därefter kom vi in i nästa fas, den jag kallar för anpassning. Rent arbetsmässigt var det befriande då tonen förändrades efter de skärpta allmänna restriktionerna som kom någon gång runt senhösten, kanske november. Det var som att alla mer eller mindre resignerade till att nu måste vi faktiskt arbeta hemma för en överskådlig tid. Vi fick äntligen tydliga instruktioner om vad som gällde och det slutade komma pikar om att man borde visa sig på kontoret. När detta var klarlagt så kunde man äntligen börja planera sitt arbete för början av 2021 och hur det ska genomföras. Projekt och möten planerades att hållas digitalt och de flesta började respektera detta. Mycket skönt. 

Jag har som ni förstår vid det här laget aldrig haft några svårigheter med att arbeta hemma. Jag har hög grad av självmotivering och behöver inte yttre belöningar och hejarop för att jobba på. Tvärtom så trivs jag bäst när jag får arbeta i fred och fokusera. Det har tagit mig många år att inse att alla inte fungerar så och jag har verkligen fått en ny förståelse för det under det gångna året.  

Det intressanta med anpassningsfasen är att även personer som från början avskydde att arbeta hemma har börjat se fördelarna med det. De flesta i alla fall. Folk har börjat gå promenader på luncherna och skaffat hund till höger och vänster. Jag tror fortfarande att många vill gå tillbaka till kontoret så snart som möjligt men kanske inte alla dagar i veckan. 

Jag tror också att många har insett att de sparar mycket pengar på att inte äta lunch ute varje dag, transport och annat smått och gott. Frågan är bara om man väljer att gå tillbaka till samma spenderarmönster efter Covid eller om man tar chansen att bygga upp ett sparkapital. 

Fas 4 - Lärdomar

Det har förstås varit ett hemskt år på många sätt, framför allt för dem som drabbats allvarligt av Covid och deras närstående. Året har dock bjudit på många lärdomar för min sida och det är jag glad för. 

Den första lärdomen var att jag reagerade väldigt negativt på känslan av att inte ha kontroll på läget. Jag tänker på den första tiden där i början när viruset började sprida sig och jag tyckte att alla tog fel beslut men jag kunde inte göra något åt det. Jag var tvungen att bryta den negativa cirkeln genom att sluta läsa tidningar och nyheter i överflöd och istället fokusera på det som ligger inom min cirkel av kontroll.

För det andra så har det blivit ännu tydligare för mig hur olika vi är.  Det verkar vara otroligt mycket viktigare för många att träffa folk dagligen i ett socialt sammanhang än vad det är för mig. För mig är det viktigare att få arbeta hemma, spara tid, träffa barnen mer och vara ute i naturen. Jag vet att det finns fler som känner så men det är svårt att identifiera dem på jobbet. Antingen för att de inte är kvar där eller för att de inte vill tillstå att de tycker om att arbeta hemma. Det verkar finnas en stor motvilja mot hemarbete och därmed riskerar man att klassas som icke ambitiös om man tillkännager att man gillar det. Själv gör jag ett bättre arbete hemifrån än från kontoret. 

För det tredje så har jag landat mer och mer i att det är så här jag vill ha det. Inget mer vansinnigt rusande mot bussen med högklackade skor, handväskan i ena handen och datorväskan i andra för att hinna i tid till något möte eller till förskolan. Jag vill inte pendla fram och tillbaka som en galning när Covid är över heller, och jag tänker inte göra det. 

Slutligen så är jag mer tacksam än någonsin att jag hittade FIRE-communityn för några år. Det ger sinnesfrid att inte leva från lön till lön och ha panik för att bli av med sin inkomst samtidigt som det ger valmöjligheter att kunna ställa krav på sin arbetsgivare (till exempel krav att få arbeta hemma även i fortsättningen).  

Tadaa! Over and out.

Vad har du för lärdomar från senaste året?

Passar FIRE bättre för introverta?

En sak jag har funderat över en hel del på sistone är ifall FIRE-rörelsen tilltalar oss som identifierar oss som introverta mer än personer som är mer åt det extroverta hållet. Jag har såklart inget svar på den frågan men till viss del tror jag det. Här är mina huvudsakliga argument för detta:

• Många som söker sig till FIRE-rörelsen längtar efter den dagen man inte längre måste gå till ett jobb för att försörja sig utan kan välja fritt hur man disponerar sin tid. Enligt min empiriska erfarenhet så är det många extroverta personer som tycker att det skulle vara jobbigt att inte ha ett arbete med kollegor och ett socialt sammanhang dagligen. För en introvert person så är det däremot en stor fördel att inte hela tiden behöva omge sig med människor och ägna sig åt kallprat vid kaffemaskinen.
• Många introverta personer har en inre drivkraft och hög grad av självmotivering vilket gör att man ständigt har en massa saker att göra, utan att behöva yttre bekräftelse. Mer extroverta personer har oftare ett behov av beröm och motivering från yttre faktorer, som till exempel att göra ett bra jobb för att få uppskattning från chef och kollegor. För en introvert person kan det räcka med beröm från en själv för att man genomfört en uppgift. 
• Extroverta personer blir lättare uttråkade och många jag känner tänker sig att de skulle bli uttråkade om de inte hade ett jobb. "Vad ska man göra hela dagarna?" och liknande kommentarer är vanliga.
• När man väl har nått FIRE så tror jag att extroverta har svårare att hantera omställningen till att inte ha ett socialt sammanhang i form av ett fast arbete med kollegor. Som introvert är detta oftast inget problem eftersom man är tillfreds med det sociala liv man får från sina närmaste vänner och familj.

Även om det har blivit bättre medvetenhet kring begreppen introvert och extrovert så finns det fortfarande mycket missuppfattningar kring vad det innebär att vara det ena eller det andra. Linus Jonkman har skrivit mycket bra om ämnet och för mig var det en stor ögonöppnare när jag läste hans bok Introvert - den tysta revolutionen. 

Det finns mängder av undersökningar och test som visar om man är lagd åt det introverta hållet och självklart finns det ett stor skala mellan extremt extrovert till extremt introvert och man kan vara var som helst på den skalan. Några enkla tecken finns dock som tyder på att man är introvert och det är exempelvis att man trivs i sitt eget sällskap och ser fram emot egentid, sällan är uttråkad och blir trött av att mingla och träffa många människor. Något jag noterar är att det finns väldigt många artiklar om detta men de flesta är skrivna utifrån perspektivet att man utgår från att det är dåligt att vara introvert. Artiklarna försöker sedan lyfta fram att det faktiskt finns positiva saker med att vara introvert men de utgår från att folk i allmänhet inte vill ses som introverta. 

Jag passar in på i princip alla tecken på att vara introvert förutom att jag har ganska lätt att fatta beslut (inte typiskt introvert egenskap) samt att jag har ganska lätt att koncentrera mig även i stökiga miljöer (jag stänger öronen och går in i min egen värld). Jag är däremot helt utmattad när jag kommer hem från en dag med back-to-back-möten och mycket sociala interaktioner. Vilket stämmer in på de flesta av mina arbetsdagar eftersom jag har ett yrke som passar bättre för en extremt extrovert person.

Att vara introvert är för mig något positivt och jag har ingen önskan om att vara på något annat sätt. Jag tror att det är lättare att passa in om man är extrovert men det är lättare att vara tillfreds med tillvaron om man är introvert eftersom man inte är beroende av motivation från andra människor för att vara nöjd. Detta är inte att förväxla med att vara osocial eller inte bry sig om andra människor. Min familj och mina närmaste betyder allt för mig och jag har lätt för att känna empati med andra. Som introvert är man ofta bra på att lyssna och observera så kanske är det till och med lättare att sätta sig in i andra människors situation än för mer extroverta personer.  

I arbetslivet, i corporate lalala-världen så är jag övertygad om att man har lättare att trivas som extrovert och det är kanske delvis därför jag själv längtar därifrån. Det är mycket tid som går åt till nätverkande, att argumentera övertygande på viktiga möten och att framhålla sin egen synpunkt. Jag har lärt mig allt detta men det är att arbeta lite i motvind och det känns mer som att jag har lyckats relativt väl genom att hela tiden befinna mig utanför min comfort zone och göra saker som jag egentligen är väldigt obekväm med. Vilka jobb passar bäst för en introvert person? Jag tänker på följande, säkert finns det mycket annat som jag inte har tänkt på:

• Egen företagare/entreprenör inom ett område man är intresserad av
• Analytiker inom något område, mycket tid att sitta själv och analysera data
• Forskare 
• Kreativa yrken som konstnär eller författare
• Alla former av arbete där man kan arbeta hemifrån, helst med så få möten som möjligt

Det här med att FIRE är mer tilltalande för introverta personer kanske egentligen bara är min egen projicering men det vore intressant att se en studie på ämnet. Vad tror du? 

Stay safe!

Vem gillar att arbeta hemifrån?

Jag har länge funderat över detta med att arbeta hemifrån. Det har alltid varit min dröm att ha ett jobb där jag kan arbeta hemifrån, helst jämt men iallafall några dagar i veckan. Den drömmen fanns redan i 20-årsåldern men har förstärkts kraftigt det senaste decenniet med barn, villa i förorten och allmänt livspussel. Ni som är där vet nog vad jag menar.

Plötsligt händer det. Vidriga och otäcka Corona-viruset slår till och vips ska alla som kan jobba hemma. Det är en direkt uppmaning från arbetsgivaren och plötsligt sitter alla som har möjlighet att utföra sina arbetsuppgifter hemma och jobbar. Det är videomöten, konferenssamtal och gud vet allt. Tekniken fungerar utmärkt och alla är nöjda och glada. Eller?

Nja, det visar sig att riktigt så är det inte, iallafall inte där jag jobbar. Tekniken fungerar visserligen utmärkt och det verkar som att alla lyckas genomföra sina arbetsuppgifter, till och med effektivare än vanligt för många. Även kundmöten och försäljning verkar fungera bra på distans i min bransch och enda problemet (förutom fara för liv och hälsa på grund av läskigt virus) borde vara en viss osäkerhet i vad som händer i marknaden framöver. Det är självklart ett orosmoment vilket jag har full förståelse för och jag kan själv känna av en viss oro för framtiden och för nära och kära. Så långt är jag med. 

Men det finns något jag inte riktigt förstår: Alla verkar inte gilla att jobba hemifrån. Jag förstår att det verkar lite korkat oförutseende att inte tänka på detta tidigare men tanken har liksom aldrig slagit mig eftersom jag själv ser så många fördelar med det och inga egentliga nackdelar. Men i varje konversation jag har med kollegor och chefer de senaste 6 veckorna så är det någon som poängterar hur trååååkigt det är att sitta hemma och jobba. Man får ju inte träffa sina kolleeegor och saknar sina kuuunder. När det först annonserades att vi skulle stanna hemma och jobba så var det många som försökte kringgå det och hitta anledningar att åka in till kontoret. En del var nästan i chock och många verkade tappa motivation. Jag stod som ett frågetecken, vad höll de på med? Många har också klagat på ergonomiska problem med hemarbete. Personer som inte ens är i närheten av 30 år klagar efter 2-3 dagar på ryggproblem och nackproblem och psykiska problem över att inte få åka till kontoret och träffa sina kollegor. EFTER 2-3 DAGAR!

Jag ber om ursäkt att jag raljerar lite men det här är faktiskt svårt för mig att ta in. Jag blir också lite provocerad att folk har så svårt att ta lite samhällsansvar för att minska smittspridningen. Även om någon nu tycker det är tråkigt att sitta hemma så kan man tänka på alla hjältar som arbetar i vården just nu. De kan inte välja att jobba hemifrån. De åker till jobbet varje dag och riskerar sina liv. Vad är vår uppoffring jämfört med deras? Alla som avstår att åka till kontoret och avstår att åka med kollektivtrafiken bidrar till minskad smittspridning och det är väl ändå det minsta man kan bidra med om man har möjlighet.

Några personer envisas med att efterfråga när vi kan få tag i tester för att testa om man har haft viruset "så att man kan åka tillbaka till kontoret sen". Det här var några veckor sen jag hörde senast och jag höll på att smälla av. Hur egoistisk kan man bli? När inte ens vårdpersonal och personal på äldreboenden som är i stort behov av tester kan få tag i tillräckligt många, hur kan man då tycka att vanliga kontorsarbetare som kan utföra sina arbetsuppgifter hemifrån ska knuffa sig före för att skaffa dessa tester?! Som tur är så förstår företagsledningen detta och inga försök görs för att få tag i tester.

Hur som helst, det jag egentligen tänkte få fram här var hur olika vi är och att alla faktiskt inte gillar att arbeta hemifrån. Det känns nästan som att jag är den enda i min bekantskapskrets som föredrar det. Jag har de senaste 6 veckorna pratat med åtskilliga personer, mest kollegor men även vänner och bekanta som jobbar hemma nu. Inte EN ENDA person har erkänt eller påstått att de gillar att jobba hemifrån. Några har vält nämnt att det finns lite fördelar men ingen har sagt att de alltid skulle vilja jobba hemifrån och den huvudsakliga anledningen som folk anger är - håll i er - att det är tråkigt. Men när jag lyssnar på Choose FI så pratas det mycket om hur alla människor vill jobba hemifrån. De sa härom dagen att "How can I work from home" är en av de mest sökta fraserna på nätet. Har ingen källa på vad de baserar det påstående på men så sa de. Det sägs också att vi post-Corona kommer få se mer och mer människor som väljer och får igenom att arbeta hemifrån eftersom det bevisligen går. Det sista tror jag absolut är sant men jag undrar var alla dessa människor som gillar att jobba hemma håller hus, de verkar svåra att få tag på. Här är mina teorier om varför det är så:

1. Det är många fler av dem jag har pratat med som egentligen gillar det men inte vill erkänna det. Det kanske verkar slött och som att man saknar ambitioner. Grupptrycket får dem helt enkelt att låtsas som att de tycker det är tråkigt att arbeta hemma.
2. Jag har en bekantskapskrets som huvudsakligen består av personer som inte liknar mig. Det är ju många jag har pratat med som arbetar på mitt jobb och där verkar finnas en särskild bias för personer som är väldigt extroverta och har stort behov av att ständigt omge sig med andra människor.
3. Jag kommer inte på fler teorier just nu egentligen, bara kombinationer av ovanstående två.

Varför gillar jag att arbeta hemifrån då? Jo, det kan jag ganska lätt sätta fingret på:

1. Jag slipper pendla fram och tillbaka vilket sparar mig 1,5-2 timmar om dagen. Restiden är visserligen inte helt icke produktiv, jag kan lyssna på podcasts eller jobba på vägen, åtminstone del av vägen.
2.  Jag hinner med både mina arbetsuppgifter och att hålla huset i någorlunda skick, slänga in en tvätt och liknande. 
3. Jag slipper slösa tid på onödiga möten och att småprata med folk (åtminstone är det mindre tid som går åt till detta). Förstår att detta troligtvis hamnar på minuslistan hos en mer extrovert person. 
4. Det är skönt att inte få överflöd av intryck hela dagarna utan istället kunna fokusera på att få något gjort. 
5. Jag kan gå promenader i skogen på lunchen.
6. Jag sparar en pengar på att inte behöva köpa busskort.
7. Behöver inte packa och komma ihåg att ta med lunchlåda.
8. Om jag alltid hade arbetat hemma hade vi kunnat ha en hund.

Vad jag förstår finns det många studier som visar att vi blir mer produktiva och även nöjdare av att arbeta hemifrån. Till exempel så läste jag i Harward Business Review en artikel som hänvisar till en studie där resultatet visade att ett testgrupp som arbetade hemma i nio månader både blev mer produktiva, mer lojala och rapporterade högre tillfredsställelse med arbetet än andra. Dessutom beräknades arbetsgivaren spara stora summor per person som arbetade hemifrån i form av minskat behov av yta och möbler. Kan tilläggas att testgruppen själva hade valt att arbeta hemifrån så resultatet hade kunnat se annorlunda ut annars. På mitt jobb så har ju alla mer eller mindre tvingats arbeta hemifrån nu och då har motivationen hos många sjunkit. Artikeln tar även upp vilka typer av personer som gärna arbetar hemifrån och det är då ofta personer som är en bit in i sin karriär (jag tolkar detta som att man är över 30 år) och har familj, ett etablerat socialt liv och så vidare. Personer som är yngre, kanske singlar, och som inte har arbetat lika länge tenderar att ha mer socialt kopplat till arbetet och för dem blir det viktigare att vara på plats fysiskt. Det låter ju rimligt och min tanke är även att dessa yngre människor troligtvis bor sämre, eller iallafall mindre vilket gör att det är mindre lockande att sitta hemma i sin lilla 1:a hela dagarna. Min erfarenhet är dock att även äldre personer med familj klagar på hur tråkigt det är att vara hemma så resonemanget ger nog inte hela sanningen. 

Här är länken till artikeln förresten: To raise productivity let more employees work from home

Vore intressant att veta vad andra inom FIRE-rörelsen tycker om att arbeta hemifrån. Jag tänker mig att det är fler inom FIRE som tilltalas av det konceptet än genomsnittet, eller vad tror ni?