Passar FIRE bättre för introverta?

En sak jag har funderat över en hel del på sistone är ifall FIRE-rörelsen tilltalar oss som identifierar oss som introverta mer än personer som är mer åt det extroverta hållet. Jag har såklart inget svar på den frågan men till viss del tror jag det. Här är mina huvudsakliga argument för detta:


  • Många som söker sig till FIRE-rörelsen längtar efter den dagen man inte längre måste gå till ett jobb för att försörja sig utan kan välja fritt hur man disponerar sin tid. Enligt min empiriska erfarenhet så är det många extroverta personer som tycker att det skulle vara jobbigt att inte ha ett arbete med kollegor och ett socialt sammanhang dagligen. För en introvert person så är det däremot en stor fördel att inte hela tiden behöva omge sig med människor och ägna sig åt kallprat vid kaffemaskinen.
  • Många introverta personer har en inre drivkraft och hög grad av självmotivering vilket gör att man ständigt har en massa saker att göra, utan att behöva yttre bekräftelse. Mer extroverta personer har oftare ett behov av beröm och motivering från yttre faktorer, som till exempel att göra ett bra jobb för att få uppskattning från chef och kollegor. För en introvert person kan det räcka med beröm från en själv för att man genomfört en uppgift. 
  • Extroverta personer blir lättare uttråkade och många jag känner tänker sig att de skulle bli uttråkade om de inte hade ett jobb. "Vad ska man göra hela dagarna?" och liknande kommentarer är vanliga.
  • När man väl har nått FIRE så tror jag att extroverta har svårare att hantera omställningen till att inte ha ett socialt sammanhang i form av ett fast arbete med kollegor. Som introvert är detta oftast inget problem eftersom man är tillfreds med det sociala liv man får från sina närmaste vänner och familj.
Även om det har blivit bättre medvetenhet kring begreppen introvert och extrovert så finns det fortfarande mycket missuppfattningar kring vad det innebär att vara det ena eller det andra. Linus Jonkman har skrivit mycket bra om ämnet och för mig var det en stor ögonöppnare när jag läste hans bok Introvert - den tysta revolutionen

Det finns mängder av undersökningar och test som visar om man är lagd åt det introverta hållet och självklart finns det ett stor skala mellan extremt extrovert till extremt introvert och man kan vara var som helst på den skalan. Några enkla tecken finns dock som tyder på att man är introvert och det är exempelvis att man trivs i sitt eget sällskap och ser fram emot egentid, sällan är uttråkad och blir trött av att mingla och träffa många människor. Något jag noterar är att det finns väldigt många artiklar om detta men de flesta är skrivna utifrån perspektivet att man utgår från att det är dåligt att vara introvert. Artiklarna försöker sedan lyfta fram att det faktiskt finns positiva saker med att vara introvert men de utgår från att folk i allmänhet inte vill ses som introverta. 

Jag passar in på i princip alla tecken på att vara introvert förutom att jag har ganska lätt att fatta beslut (inte typiskt introvert egenskap) samt att jag har ganska lätt att koncentrera mig även i stökiga miljöer (jag stänger öronen och går in i min egen värld). Jag är däremot helt utmattad när jag kommer hem från en dag med back-to-back-möten och mycket sociala interaktioner. Vilket stämmer in på de flesta av mina arbetsdagar eftersom jag har ett yrke som passar bättre för en extremt extrovert person.

Att vara introvert är för mig något positivt och jag har ingen önskan om att vara på något annat sätt. Jag tror att det är lättare att passa in om man är extrovert men det är lättare att vara tillfreds med tillvaron om man är introvert eftersom man inte är beroende av motivation från andra människor för att vara nöjd. Detta är inte att förväxla med att vara osocial eller inte bry sig om andra människor. Min familj och mina närmaste betyder allt för mig och jag har lätt för att känna empati med andra. Som introvert är man ofta bra på att lyssna och observera så kanske är det till och med lättare att sätta sig in i andra människors situation än för mer extroverta personer.  

I arbetslivet, i corporate lalala-världen så är jag övertygad om att man har lättare att trivas som extrovert och det är kanske delvis därför jag själv längtar därifrån. Det är mycket tid som går åt till nätverkande, att argumentera övertygande på viktiga möten och att framhålla sin egen synpunkt. Jag har lärt mig allt detta men det är att arbeta lite i motvind och det känns mer som att jag har lyckats relativt väl genom att hela tiden befinna mig utanför min comfort zone och göra saker som jag egentligen är väldigt obekväm med. Vilka jobb passar bäst för en introvert person? Jag tänker på följande, säkert finns det mycket annat som jag inte har tänkt på:
  • Egen företagare/entreprenör inom ett område man är intresserad av
  • Analytiker inom något område, mycket tid att sitta själv och analysera data
  • Forskare 
  • Kreativa yrken som konstnär eller författare
  • Alla former av arbete där man kan arbeta hemifrån, helst med så få möten som möjligt
Det här med att FIRE är mer tilltalande för introverta personer kanske egentligen bara är min egen projicering men det vore intressant att se en studie på ämnet. Vad tror du? 

Stay safe!

Utmaningar - Kläder (del 2) "Jag ska inte köpa kläder eller skor på ett år"

Jag ska inte köpa kläder eller skor på ett år.
Så löd min utmaning som jag skrev om för snart två år sedan i detta inlägg: Utmaningar Kläder (del 1)

Det var flera anledningar till att jag antog denna utmaning. Det började med att jag blev inspirerad av Frugalwoods köpstopp som hon skrev om för flera år sedan. Om hon kan så varför inte jag? Att köpa kläder har för mig alltid gett en liten snabb lyckokick men den varar inte särskilt länge. Jag har flera gånger i efterhand känt att det gick lite väl mycket pengar på kläder jag inte egentligen behövde, men när jag väl har köpt något så lämnar jag sällan tillbaka det. Jag räknade också snabbt ut att istället för att lägga i snitt 2000 kr per månad på kläder så kan jag investera dem i indexfonder vilket då blir drygt 365 tkr på 10 år!* Klart mer värt än att lägga några ytterligare plagg till en redan överfull garderob.

Ytterligare en anledning är förstås det miljömässiga i att köpa nya kläder hela tiden. För några år sedan tänkte jag inte alls på detta men jag liksom många andra har på senare år fått upp ögonen för vad överkonsumtion och inte minst modeindustrin gör med miljön.

Men facit i hand kan jag nu göra en uppföljning. Jag kan ganska stolt konstatera att jag lyckades. Inga kläder och inga skor köptes på ett helt år. Nu har det gått nästan ytterligare ett år och och under det året har jag köpt några saker, dock inte i närheten av den mängden jag köpte tidigare.

En fördel med detta köpstopp som jag inte reflekterade så mycket över från början är faktiskt att jag har sparat en hel del tid, utöver alla pengar jag har sparat. Alla inköp man gör tar av ens värdefulla fritid och sedan ska kläderna packas upp, tas om hand, tvättas, sorteras etc.

Mina reflektioner kring året med köpstopp är att det inte var särskilt svårt. Jag tycker fortfarande att jag har för mycket kläder i garderoben men har inte hunnit eller inte prioriterat att sälja av dem. Har svårt att bara kasta bort fina kläder som jag en gång har köpt och betalat dyrt för. Även om försäljningspriset om jag säljer dem bara är en bråkdel av vad det kostade så känns det iallafall lite bättre.

De saker som jag misstänkte skulle bli lite knepigt är sådana basvaror som strumpbyxor (använder nästan dagligen på jobbet), strumpor (går hela tiden sönder eller så blir den ena uppäten av tvättmaskinsmonstret) och svarta/vita linnen som jag alltid har under kläderna. Speciellt strumpbyxorna tänkte jag att jag skulle bli tvungen att fuska med. Men icke! Dels så hade jag fler än jag trodde och dels så har jag faktiskt kommit på att man kan laga nylonstrumpbyxor. Japp. På vintern använder jag oftast svarta, lite tjockare varianten av typ 40 den och dessa går att laga med nål och tråd ifall det blir ett litet hål vid tårna. Jag har även lagat en hel del strumpor men ibland får man bara ge upp. När de är så där utslitna att det liksom inte finns något tyg kvar på hälen, då är det dags att köpa nya.

En annan sak som jag trodde skulle kunna vara en utmaning är nätshopping. Jag har rätt lätt att hålla mig från att köpa kläder i affärer. Det är bara att inte gå in i några butiker och eftersom jag ständigt har lite ont om tid så går det bra att hålla sig därifrån. Däremot är det förrädiskt farligt med nätbutiker. Går jag in på H&M, Boozt, Brandos eller liknande från kvällssoffan så kan jag utan att tänka mig för klicka hem saker för 2000-3000 kr. När de väl kommer är de ofta så snygga och passar så bra så att jag inte klarar av att skicka tillbaka dem. Så det jag gjorde var helt enkelt att jag bestämde mig för att inte ens gå in på sådana sidor, eftersom jag vet att jag inte kan hantera det så bra.

Det tror jag är tricket - identifiera dina svagheter och hitta sätt att hantera dem.

Eftersom det gått nästan två år sedan jag införde köpstoppet så är det nästan ett år sedan det gick ut. Vad har då hänt sedan dess? Jag har som jag nämnde köpt en del saker. Främst av karaktären sådant som jag har behövt byta ut som strumpor, trosor, några linnen och självklart - strumpbyxor.
Jag har också uppdaterat min jobbgarderob med några plagg eftersom jag sorgligt nog blivit tvungen att inse faktum att jag inte kommer tillbaka till samma kroppsform som jag hade vid 25. Två barn och ett drygt decennium har satt sina spår helt enkelt. Även om jag fortfarande kommer i de flesta plagg så finns det vissa kjolar, toppar och annat som inte känns bekväma längre och sitter för tight. Därför har jag alltså sorterat ut dessa och lagt undan i väntan på... ja vadå? Smalare tider? Nej, jag ska nog sälja dem för även om jag tappar något kilo så är jag inte komfortabel i de plaggen längre.

De nya plaggen jag har köpt för att ersätta de utsorterade har jag företrädesvis köpt på Sellpy som jag hittade via Tradera. "Är Sellpy bra?" kanske någon undrar. Hittills måste jag säga att jag varmt kan rekommendera dem. Det har varit jättefina plagg till mycket bra priser och beskrivningarna i annonserna har motsvarat och ibland överträffat mina förväntningar. Om det står att något är bra skick så har det verkligen varit det. Det har också varit snabba leveranser och bra kontakt med kundtjänst. Jag kommer absolut att fortsätta handla det jag behöver därifrån. Ett varningens finger dock - det är lätt hänt att överkonsumera även på Sellpy eftersom de har så stort utbud och dessutom känns allt så billigt. Jag har faktiskt kommit på mig själv med att klicka hem några extra plagg när jag ändå beställer.
Att sälja via Sellpy är inget jag har testat och jag tror inte jag kommer göra det heller eftersom man troligtvis får mer betalt om man orkar sälja grejerna själv. Men om man vet med sig att man inte kommer göra det så är det nog ett bra alternativ.

Hur tänker jag nu framåt? Ska jag köpa mer kläder? Nej, det tänker jag inte göra. Jag skulle inte säga att det är ett hårt köpstopp men det kommande åren ska jag fortsätta tillämpa principen att inte köpa några kläder såvida det inte behövs för att de gamla är utslitna.

Hur tänker du kring klädinköp?

Må så gott!
/S-drottningen



 *beräknat med Compound Interest Calculator, 8 % årlig avkastning och 2000 kr per månad sparande i 10 år

Vem gillar att arbeta hemifrån?


Jag har länge funderat över detta med att arbeta hemifrån. Det har alltid varit min dröm att ha ett jobb där jag kan arbeta hemifrån, helst jämt men iallafall några dagar i veckan. Den drömmen fanns redan i 20-årsåldern men har förstärkts kraftigt det senaste decenniet med barn, villa i förorten och allmänt livspussel. Ni som är där vet nog vad jag menar.

Plötsligt händer det. Vidriga och otäcka Corona-viruset slår till och vips ska alla som kan jobba hemma. Det är en direkt uppmaning från arbetsgivaren och plötsligt sitter alla som har möjlighet att utföra sina arbetsuppgifter hemma och jobbar. Det är videomöten, konferenssamtal och gud vet allt. Tekniken fungerar utmärkt och alla är nöjda och glada. Eller?

Nja, det visar sig att riktigt så är det inte, iallafall inte där jag jobbar. Tekniken fungerar visserligen utmärkt och det verkar som att alla lyckas genomföra sina arbetsuppgifter, till och med effektivare än vanligt för många. Även kundmöten och försäljning verkar fungera bra på distans i min bransch och enda problemet (förutom fara för liv och hälsa på grund av läskigt virus) borde vara en viss osäkerhet i vad som händer i marknaden framöver. Det är självklart ett orosmoment vilket jag har full förståelse för och jag kan själv känna av en viss oro för framtiden och för nära och kära. Så långt är jag med. 

Men det finns något jag inte riktigt förstår: Alla verkar inte gilla att jobba hemifrån. Jag förstår att det verkar lite korkat oförutseende att inte tänka på detta tidigare men tanken har liksom aldrig slagit mig eftersom jag själv ser så många fördelar med det och inga egentliga nackdelar. Men i varje konversation jag har med kollegor och chefer de senaste 6 veckorna så är det någon som poängterar hur trååååkigt det är att sitta hemma och jobba. Man får ju inte träffa sina kolleeegor och saknar sina kuuunder. När det först annonserades att vi skulle stanna hemma och jobba så var det många som försökte kringgå det och hitta anledningar att åka in till kontoret. En del var nästan i chock och många verkade tappa motivation. Jag stod som ett frågetecken, vad höll de på med? Många har också klagat på ergonomiska problem med hemarbete. Personer som inte ens är i närheten av 30 år klagar efter 2-3 dagar på ryggproblem och nackproblem och psykiska problem över att inte få åka till kontoret och träffa sina kollegor. EFTER 2-3 DAGAR!

Jag ber om ursäkt att jag raljerar lite men det här är faktiskt svårt för mig att ta in. Jag blir också lite provocerad att folk har så svårt att ta lite samhällsansvar för att minska smittspridningen. Även om någon nu tycker det är tråkigt att sitta hemma så kan man tänka på alla hjältar som arbetar i vården just nu. De kan inte välja att jobba hemifrån. De åker till jobbet varje dag och riskerar sina liv. Vad är vår uppoffring jämfört med deras? Alla som avstår att åka till kontoret och avstår att åka med kollektivtrafiken bidrar till minskad smittspridning och det är väl ändå det minsta man kan bidra med om man har möjlighet.

Några personer envisas med att efterfråga när vi kan få tag i tester för att testa om man har haft viruset "så att man kan åka tillbaka till kontoret sen". Det här var några veckor sen jag hörde senast och jag höll på att smälla av. Hur egoistisk kan man bli? När inte ens vårdpersonal och personal på äldreboenden som är i stort behov av tester kan få tag i tillräckligt många, hur kan man då tycka att vanliga kontorsarbetare som kan utföra sina arbetsuppgifter hemifrån ska knuffa sig före för att skaffa dessa tester?! Som tur är så förstår företagsledningen detta och inga försök görs för att få tag i tester.

Hur som helst, det jag egentligen tänkte få fram här var hur olika vi är och att alla faktiskt inte gillar att arbeta hemifrån. Det känns nästan som att jag är den enda i min bekantskapskrets som föredrar det. Jag har de senaste 6 veckorna pratat med åtskilliga personer, mest kollegor men även vänner och bekanta som jobbar hemma nu. Inte EN ENDA person har erkänt eller påstått att de gillar att jobba hemifrån. Några har vält nämnt att det finns lite fördelar men ingen har sagt att de alltid skulle vilja jobba hemifrån och den huvudsakliga anledningen som folk anger är - håll i er - att det är tråkigt. Men när jag lyssnar på Choose FI så pratas det mycket om hur alla människor vill jobba hemifrån. De sa härom dagen att "How can I work from home" är en av de mest sökta fraserna på nätet. Har ingen källa på vad de baserar det påstående på men så sa de. Det sägs också att vi post-Corona kommer få se mer och mer människor som väljer och får igenom att arbeta hemifrån eftersom det bevisligen går. Det sista tror jag absolut är sant men jag undrar var alla dessa människor som gillar att jobba hemma håller hus, de verkar svåra att få tag på. Här är mina teorier om varför det är så:
  1. Det är många fler av dem jag har pratat med som egentligen gillar det men inte vill erkänna det. Det kanske verkar slött och som att man saknar ambitioner. Grupptrycket får dem helt enkelt att låtsas som att de tycker det är tråkigt att arbeta hemma.
  2. Jag har en bekantskapskrets som huvudsakligen består av personer som inte liknar mig. Det är ju många jag har pratat med som arbetar på mitt jobb och där verkar finnas en särskild bias för personer som är väldigt extroverta och har stort behov av att ständigt omge sig med andra människor.
  3. Jag kommer inte på fler teorier just nu egentligen, bara kombinationer av ovanstående två.
Varför gillar jag att arbeta hemifrån då? Jo, det kan jag ganska lätt sätta fingret på:
  1. Jag slipper pendla fram och tillbaka vilket sparar mig 1,5-2 timmar om dagen. Restiden är visserligen inte helt icke produktiv, jag kan lyssna på podcasts eller jobba på vägen, åtminstone del av vägen.
  2.  Jag hinner med både mina arbetsuppgifter och att hålla huset i någorlunda skick, slänga in en tvätt och liknande. 
  3. Jag slipper slösa tid på onödiga möten och att småprata med folk (åtminstone är det mindre tid som går åt till detta). Förstår att detta troligtvis hamnar på minuslistan hos en mer extrovert person. 
  4. Det är skönt att inte få överflöd av intryck hela dagarna utan istället kunna fokusera på att få något gjort. 
  5. Jag kan gå promenader i skogen på lunchen.
  6. Jag sparar en pengar på att inte behöva köpa busskort.
  7. Behöver inte packa och komma ihåg att ta med lunchlåda.
  8. Om jag alltid hade arbetat hemma hade vi kunnat ha en hund.
Vad jag förstår finns det många studier som visar att vi blir mer produktiva och även nöjdare av att arbeta hemifrån. Till exempel så läste jag i Harward Business Review en artikel som hänvisar till en studie där resultatet visade att ett testgrupp som arbetade hemma i nio månader både blev mer produktiva, mer lojala och rapporterade högre tillfredsställelse med arbetet än andra. Dessutom beräknades arbetsgivaren spara stora summor per person som arbetade hemifrån i form av minskat behov av yta och möbler. Kan tilläggas att testgruppen själva hade valt att arbeta hemifrån så resultatet hade kunnat se annorlunda ut annars. På mitt jobb så har ju alla mer eller mindre tvingats arbeta hemifrån nu och då har motivationen hos många sjunkit. Artikeln tar även upp vilka typer av personer som gärna arbetar hemifrån och det är då ofta personer som är en bit in i sin karriär (jag tolkar detta som att man är över 30 år) och har familj, ett etablerat socialt liv och så vidare. Personer som är yngre, kanske singlar, och som inte har arbetat lika länge tenderar att ha mer socialt kopplat till arbetet och för dem blir det viktigare att vara på plats fysiskt. Det låter ju rimligt och min tanke är även att dessa yngre människor troligtvis bor sämre, eller iallafall mindre vilket gör att det är mindre lockande att sitta hemma i sin lilla 1:a hela dagarna. Min erfarenhet är dock att även äldre personer med familj klagar på hur tråkigt det är att vara hemma så resonemanget ger nog inte hela sanningen. 
Här är länken till artikeln förresten: To raise productivity let more employees work from home

Vore intressant att veta vad andra inom FIRE-rörelsen tycker om att arbeta hemifrån. Jag tänker mig att det är fler inom FIRE som tilltalas av det konceptet än genomsnittet, eller vad tror ni?



Tillbaka

Återkomst till bloggen i Coronatider

Äntligen har jag satt mig vid datorn för att skriva igen. Det var otroligt länge sen sist och jag har egentligen inga bra ursäkter annat än att livet kommit emellan. Nu är det dessa hemska Coronatider och som så många andra finner jag mig ha något mer tid än annars så kanske därav denna återkomst till bloggen. Vad kan då vara mer lämpligt än en tillbakablick till tidpunkten för bloggens början vilket också sammanföll med när jag kom i kontakt med FIRE-rörelsen för första gången.

Det är alltså i runda slängar två år sedan jag först blev introducerad till MMM, mer preciserat detta inlägg Getting rich - From zero to hero in one blog post och det förändrade mitt liv. Eller i alla fall var det början till en förändring av mitt liv. Att spara sig till ekonomiskt oberoende tar tid och tålamod. Jag är på inga sätt framme än men jag har kommit en bra bit på väg mot målet de senaste två åren. 

De mest övergripande förändringarna och utvecklingen är följande:
  • Vi har betalat av ett olyckligt konsumtionslån som jag skäms över att ens ha skaffat. Det fanns inga goda anledningar att vi tog detta, men nu är det iallafall borta sedan ett och ett halvt år. Lånet var satt på 10 år och vi betalade av det på cirka 2 år. Vi har även betalat av 50 000 kr av en privat skuld till föräldrarna samt genom löpande amorteringar minskat våra bolån med ungefär 150 000 kr.
  • Jag har ökat min sparkvot till ungefär 45 % av min årsinkomst netto från tidigare ungefär 5-10%. 
  • Jag har gått ner i arbetstid till 80 % trots ovanstående vilket ger mig mer tid till planering och ökad livskvalité. Med de höga marginalskatter vi har så är inkomstbortfallet netto inte så stort och det känns väldigt värt att byta pengar mot tid i det här fallet. Jag upplever inte att jag försakar något till följd av detta förutom de extra pengar som jag annars hade kunnat lägga på sparande.
  • Delvis till följd av ovanstående nedgång i tid så har jag kommit på vad jag vill ägna mig åt i framtiden, när jag blir stor. Det är inget jag kan göra redan nu då mitt nuvarande jobb inte alls är kompatibelt med sidosysslor men jag kan påbörja det i tanken.
  • Mitt sparkapital har ökat med ungefär 50 % vilket gör att jag har en viss ekonomisk trygghet om vi skulle drabbas av plötsligt inkomstbortfall.  
Ni kanske märker att jag ibland använder ordet "vi" och ibland "jag" och det beror helt enkelt på att vi har delvis delad ekonomi i hushållet. Jag har nog nämnt att min man inte har samma iver som jag att spara och sträva mot ekonomiskt oberoende och vi ser båda många fördelar med att ha det på det här sättet. Vi är nästan aldrig oense om pengar utan vi har en gemensam pott dit båda bidrar efter förmåga och resten av pengarna får var och en göra som den behagar med. För mig så innebär det att jag sparar nästan allt som inte går till den gemensamma kassan med undantag för busskort och enstaka middagar med vänner och andra sällsynta egna inköp. Varken busskort eller middag med vänner har dock varit aktuellt de senaste veckorna dock på grund av Corona och den situation vi nu befinner oss i.

Vad har jag då gett upp för att åstadkomma ovanstående? Egentligen inte mycket alls faktiskt. Jag kommer inte på något som har varit en stor uppoffring utan det är enkla saker, främst följande:
  • Matlåda på jobbet varje dag (kanske 1-2 undantag i månaden).
  • Ingen städhjälp
  • I princip inga klädköp. Jag införde köpstopp för kläder i ett år vilket jag skrev om i denna post Utmaningar del 1 Kläder och det lyckades jag faktiskt med. Nu har det ju snart gått 2 år sedan jag skrev det inlägget och första året köpte jag INGET. Senaste året har jag fortsatt på den linjen men köpt några få plagg, några begagnade och några på HM eller något liknande.
  • Cyklat mer istället för att åka bil på korta och halvkorta sträckor, till exempel till affären.  

Som synes är det inga stora uppoffringar och jag är väl medveten om att en verkligt frugal livsstil skulle innebära ytterligare mer omvälvande förändringar, som till exempel att flytta till ett billigare boende. Boendet är dock något som jag alltid tyckt det varit värt att lägga lite extra på även om jag förstår att det skulle vara möjligt att bo billigare och därmed nå målet snabbare. Den senaste tiden har jag dessutom spenderat väldigt mycket tid hemma och blivit än mer förtjust i vårt boende, både huset, trädgården och området. 

Jag har den senaste månaden utvecklat en ny rutin att ta en morgonpromenad i kvarteret och i skogen varje morgon innan resten av familjen har vaknat och när jag går den så lyssnar jag på Choose FI-podden Choosefi.com som är en av mina absoluta favoriter. Jag älskar verkligen mornarna och försöker gå upp så tidigt jag kan för att få mer ut av morgonen. Senaste tiden så har Choose FI haft extra sändningar varje vardag för att vara relevanta och följa den föränderliga världen i närtid. Nu tror jag de precis har gått över till kanske 3 dagar i veckan istället och det kanske är lika bra så man hinner med att lyssna på allt. Den här morgonrutinen har varit riktigt enkel att hålla nu när jag inte behöver transportera mig till jobbet lika ofta och jag finner att hemarbete har så otroligt många fördelar vilket jag ska skriva mer om i en annan post.  

Hur har du förflyttat dig mot ditt mål det senaste året?







Boktips - Lura hjärnan att spara

 Det var länge (kanske tre månader) sen jag läste en bok om sparande och ekonomi. Efter förra veckans insikt att jag hade bristande motivati...