Skillnader mellan att vara introvert och extrovert

Vad är det för skillnader mellan att vara introvert och extrovert? Ganska stora medfödda skillnader  faktiskt. På senare år har det skrivits rätt mycket om detta men det verkar fortfarande finnas många missuppfattningar. 

För mig var det en stor ögonöppnare när jag lärde mig mer om begreppen. Det förklarade en hel del som tidigare hade varit obegripligt för mig. Det finns massor av tester och grejer på nätet att göra för den som är intresserad men nedan skriver jag de tecken som jag tycker är tydligast för mig.

Tecken på att du är introvert

• Du hämtar kraft och energi ur dig själv, ensam. Det innebär till exempel att när du har haft en ansträngande dag så gillar du att koppla av hemma, kanske läsa en bok, kolla på en film eller ägna dig åt en hobby du har. 
• Du blir trött av att vara runt för mycket andra människor, till exempel i ett kontorslandskap, på möten, fester, kick off med jobbet etc. Du kan ibland tycka det är kul att göra sådana saker men det dränerar din energi och sedan vill du koppla av med egentid. Troligtvis älskar du inte efterfester eftersom din energi då är slut sedan länge.
• Du tänker gärna igenom saker innan du säger högt vad du tycker. Det kan göra att du uppfattas som långsam vid till exempel brain storming sessions eftersom du inte har någon chans att fundera själv först utan förväntas kläcka idéer i grupp. Du har sällan heller ett behov av att dela dina åsikter i grupp, i alla fall inte innan du hunnit tänka igenom dem.
• Du är bra på att lyssna på andra och får då och då höra att "du borde ta mer plats". Ibland förväxlas introvertism med blyghet.
• Du gillar inte när telefonen ringer och svarar helst inte. Folk kan väl lämna ett meddelande eller skicka ett sms så ringer du upp när det passar dig.
• Du har en intern motivation och blir motiverad av att till exempel lära dig något eller färdigställa något du arbetat på.
• Du värdesätter din egentid och ser fram emot den. Om du är hemma ensam en dag så är du effektiv och får saker gjorda. Du är aldrig uttråkad i ditt eget sällskap. I en grupp där du inte känner dig hemma kan du däremot känna dig både ensam och uttråkad. 

Tecken på att du är extrovert

• Du hämtar kraft och energi ur andra, ensamtid gör dig trött och uttråkad.
• Du älskar att träffa många människor och att vara i sociala sammanhang. Om du till exempel träffar kompisar eller är på fest så vill du inte bryta upp utan du vill gärna fortsätta hela kvällen in på småtimmarna. Du känner antiklimax när vännerna har gått hem och du sitter ensam i soffan. 
• Du gillar att arbeta och lösa problem i grupp. Du diskuterar gärna frågor som ett sätt att bearbeta dem och ta reda på vad du tycker. 
• Du blir nyfiken när telefonen ringer och svarar för att inte missa något.
• Du är bra på att uttrycka dig i tal.
• Du blir motiverad av extern bekräftelse, till exempel beröm från chefen eller lärare.
• Du gillar inte att vara hemma ensam en hel dag och ser oftast till att det inte händer. Om du ändå skulle vara det så känner du att dagen varit ganska bortkastad.

Som alla förstår så är det inte svart-vitt om man är extrovert eller introvert. Det finns en skala och många har både extroverta drag och introverta drag. Jag uppfattar det dock som att de flesta ändå har en tyngdpunkt åt något av hållen. Om jag går igenom personer jag känner så kan jag ofta placera in ifall de är introverta eller extroverta, särskilt om jag känner dem väl. 

Jag har läst lite olika siffror på hur stor andel av människorna som är introverta respektive extroverta och siffrorna varierar mellan 25-35 % introverta och resten extroverta. Själv ligger jag ganska långt ut på den introverta skalan medan många i min närhet är extroverta. 

Ett talande exempel är när vi i familjen har umgåtts med en annan familj en hel dag, till exempel varit på stranden tillsammans. Då ser jag fram emot att åka hem och vara ensam med familjen resten av kvällen - vi har ju umgåtts med andra hela dagen. Min man däremot tycker att vi är inne i ett flow och vill gärna fortsätta kvällen och äta middag tillsammans med den andra familjen.

Eftersom det finns fler extroverta än introverta samt eftersom det verkar vara en norm att alltid vilja träffa andra så tror jag det är lättare att passa in om man är extrovert. Inte minst på arbetsplatser. Å andra sidan så är det lättare att vara tillfreds med tillvaron om man är introvert, eftersom man inte ständigt behöver söka energi från andra. 

Vanliga missförstånd om vad introvert betyder

Det finns en rad vanliga missförstånd om vad det innebär att vara introvert. Här är några jag ofta stöter på:

• Introverta personer tycker inte om att vara med andra människor. Fel - det gör vi visst, men vi behöver pauser och egentid för att hämta energi.
• Introverta personer har svårt att vara sociala och skaffa vänner. Fel - introverta personer uppfattas ofta som trevliga eftersom de är bra på att lyssna och känna av andra.
• Introverta personer önskar att de var extroverta. Fel - jag tror de flesta med introverta drag, precis som jag, är nöjda med att vara det.
• Det är också vanligt att introverta tolkas som blyga. Fel - en introvert person kan vara blyg men behöver inte vara det. En extrovert person kan också vara blyg, det har inget att göra med om man är introvert eller extrovert att göra. 

Anledningen att jag tycker det är intressant med begreppen introvert och extrovert är inte att jag gillar att placera in folk i fack eller så. Det spelar naturligtvis ingen roll om man är det ena eller andra eller någonstans mitt emellan. Men jag tror att alla har nytta av att förstå hur olika vi kan vara. Någon gång har jag funderat om FIRE och ekonomiskt oberoende tilltalar introverta mer men jag är verkligen inte säker på om det är så eller inte.

Ögonöppnaren för mig var boken Introvert - den tysta revolutionen av Linus Jonkman som jag kan rekommendera till alla, såväl extroverta som introverta.

Vad är din bild av att vara introvert respektive extrovert?

Kick-off för hösten

Så här i augusti när semestern nalkas sitt slut så brukar jag känna mig märkligt nöjd och sugen på att ta tag i nya projekt. Samma känsla som när man skulle börja skolan igen efter ett långt sommarlov och fick åka med mamma till stan för att köpa nya bänkpapper. 

Jag märker att mina barn delar den känslan, det är något skönt med att komma tillbaka till rutinerna. Vi brukar ha en övningsvecka med läggdags i "normal" tid och lite planering och fix innan skolan börjar på riktigt. I det ingår att se över höstgarderoberna och göra eventuell inhandling som behövs. Bänkpapper är inte längre aktuellt eftersom man inte har bänkar i den moderna skolan. 

Även på arbetsplatserna brukar hösten innebära att man tar nya tag. Utvecklingssamtal, personliga utvecklingsmål (som inte alltid är så personliga) och kick-offer. Det är inget jag ser fram emot. Tänker lägga minimal kraft på det i år och istället lägga kraft på mina egna projekt och mål. Jag har därför anordnat en egen kick off inför hösten. Det blev först en långpromenad och därefter två timmar i ensamhet när jag plottade ner idéer, projekt och delmål i ett excelark. Sedan firade jag med ett glas cava. 

Någon kanske ställer den relevanta frågan var min man finns i det här. Svaret är att vi diskuterar och planerar våra gemensamma mål vid annat tillfälle. Men eftersom jag har så många egna saker som han inte är så intresserad av detaljerna kring eller involverad i så tar jag den här egna tiden också. Som introvert är det dessutom viktigt med egentid och tid att reflektera utan krav på diskussion. 

Jag vet att många anordnar den här typen av kick off för sig själva och sina respektive och man gör på lite olika sätt. Det är det som är det fina, när det är ens egen kick off så behöver man inte bry sig om formkrav och vad som "måste" vara med. Ha!

Det som känns viktigt för mig är dels att se över hur jag befinner mig i förhållande till mitt långsiktiga mål, för att se att jag är på rätt spår. Jag vill även se över hur jag nu efter halvlek ligger till med mitt årsmål. Slutligen så vill jag sätta upp några projekt och rutiner för hösten.

Status långsiktigt mål

Mitt långsiktiga mål är att bli ekonomiskt fri och leva ett liv där jag arbetar med det jag gillar bäst. Inte "arbetar" i form av anställning utan helt enligt egna önskemål. Jag kan tack och lov konstatera att jag är på väg åt rätt håll i förhållande till det här målet. Bland annat har jag just uppnått en viktig milstolpe i sparandet. Visst, det har varit ett väldigt bra år på börsen så här långt men jag har också dragit mitt strå till stacken genom nysparande. 

Status årsmål

Vid nyår så satt jag ner och gjorde en ordentlig översyn av vad jag vill göra med 2021. Inte bara att jag kläckte ur mig några nyårslöften som jag brukar göra utan jag tog faktiskt en rejäl funderare. Jag skrev ner massor av saker jag tycker är viktiga inom olika områden (familj, hälsa, jobb etc). Till hjälp hade jag en podcast från Yoga Girl med avsnittet intention setting ceremony. Det passar nog inte alla men jag gillade det. Avsnittet avslutades med att man skulle ta alla intentioner man skrivit ner och sammanfatta det med ett ord som skulle representera vad man ville skulle symbolisera året. Mitt ord blev FRIHET. 

Jag har i flera år arbetat med att skapa en större känsla av frihet i livet. Då menar jag främst frihet från känslan av att jobbet och andras agendor äger min tid. I år har jag tagit stora kliv framåt och det är helt och hållet tack vare det kapital jag har byggt upp som jag har vågat ta de stegen. Så jag skulle vilja konstatera att även årsmålet känns på rätt spår. Skönt. 

Projekt och rutiner för hösten

Oj här visste jag inte var jag skulle börja. Det finns så många saker jag vill göra och jag har en tendens att påbörja lite för mycket på samma gång. Sedan går luften ur mig när jag inte mäktar med allt samtidigt. Inte bra. Det är nog första rutinen jag vill bli bättre på - ta en sak i taget.

Det jag gjorde var att jag skrev ner några områden och under varje område la jag till projekt och rutiner.

Områdena var: Familj, Hälsa, Ekonomi, Hem, Arbete

I området Arbete så är det enbart fokus på mina egna projekt och inte mitt faktiska dagarbete. Här sätter jag upp vilka projekt jag ska arbeta på samt hur mycket tid jag ska lägga på dem och vad jag vill åstadkomma under resten av året. Jag har en hel del jag vill utveckla kring att bygga hemsidor och annat. Jag har även som mål att tjäna mina första pengar på "egna grejer" eftersom jag ännu inte gjort det. 

Inom områdena Familj och Hälsa så har jag skrivit ner rutiner eller system som jag vill införa eller förstärka. Till exempel att gå upp tidigt varje morgon för yoga och att ha familjemiddag och genomgång inför veckan på söndag kväll. Löpning tre gånger i veckan (ny rutin) och dagliga promenader (befintlig rutin) finns också med och jag vill se dem mer som rutiner än som "mål". 

Avseende Ekonomin så är målet en bibehållen sparkvot samt att förbättra rutinen med månadsuppföljningar. Jag tycker inte det är meningsfullt att sätta upp mål för hur stor portföljen ska vara i slutet av året eftersom börsens rörelser ligger utanför min kontroll. Jag har också tänkt köra diverse sparprojekt, till exempel en månadsutmaning att hålla familjens matkostnader under 2000 kr. 

Inom området Hem så är det svårt att välja mellan alla projekt men det känns bra att nu ha en lista. Här samkörs förstås det mesta med mannen så att vi har samma prioriteringar. Annars kan det bli lite knivigt. Två av mina egna projekt är dock att skapa en kapselgarderob för hösten/vintern samt att rensa och sälja av saker i ökad utsträckning. Trots att jag är "bra" på att sälja saker vi inte använder så har jag inte lyckats göra det i samma utsträckning som det har kommit in nya saker de senaste 10 åren och det ska det nu bli ändring på. Jag har lånat Konsten att städa av Marie Kondo att läsa igen för inspiration. 

Vad har du för projekt och rutiner inför hösten?

 

 

Tecken på att du är fast i ekorrhjulet

Härom dagen funderade jag över tecken på att man är fast i ekorrhjulet. Hur vet man om man är i ekorrhjulet och vad är det?

Ekorrhjulet är ett numera ganska vedertaget ord som innebär att du likt en ekorre (borde kanske vara hamster?) springer runt i ett hjul utan att komma någon vart. Dagarna går i ett, flyter in i varandra och tillvaron är inte riktigt vad du innerst inne önskat. 

Framförallt tror jag att det är viktigt att känna att det finns en poäng med arbetet. Du kanske strävar mot ett visst mål eller en viss tjänst. Den dagen man inte längre vet varför man sliter som man gör, då börjar det gå utför. Helt plötsligt så är du fast i ekorrhjulet.

Jag har nog befunnit mig i ekorrhjulet ett bra tag. Till en början så insåg jag det inte. Ifrågasatte inte heller tillvaron. Hade några vänner som ofta klagade över ekorrhjulet men jag tyckte inte det var så farligt. Det var först när jag på allvar kände att jag inte mådde bra av situationen som jag började fundera. Följden blev att jag inte längre ville ha det jag tidigare hade kämpat så hårt för att nå i karriären. Jag fick upp ögonen för att jag inte vill leva på det sättet längre. När man väl har insett det och börjat göra lite förändringar så är det fina att man kan, om inte helt så åtminstone delvis, kliva ur hjulet och reflektera. 

För att tydliggöra vad ekorrhjulet innebär så listar jag nedan några tecken på att du är fast i ekorrhjulet.

Du känner alltid att du ligger steget efter

Du har ständigt en känsla av att det är bråttom. Du ligger steget efter på alla områden, både privat och på jobbet. Tvättberget växer. Var det utflykt för minstingen idag? Vad ska vi ha till middag? Vem ska skjutsa till fotbollen? Var det idag den där presentationen skulle vara klar? Den där hyllan är inte uppsatt efter två månader på golvet. Listan över saker du ska göra tar aldrig slut och minskar aldrig.

Alla måsten blandas huller om buller och du snubblar fram genom tillvaron, strax efter eller precis på gränsen inom utsatt tid. Det kommer sällan eller aldrig dagar när du känner att du är i fas med det mesta. 

Oj aj vad bra det stämde med min egen tillvaro. Jag försöker stävja problemet genom att planera i kalender, göra listor och vara allmänt proaktiv. Det leder i bästa fall till att det mesta flyter på men känslan av att man bara är en liten slipp ifrån att halka efter finns kvar. Det är helt enkelt svårt att njuta av tillvaron om det alltid är bråttom. Lösningen är att dra ner på antalet måsten men jag finner det näst intill omöjligt i kombination med nuvarande tjänstemannakarriär. Lösning på det är att hitta ett sätt att äga sin egen tid igen. 

Du blir irriterad över småsaker 

När du befinner dig fast i ekorrhjulet så ligger irritationen och frustrationen ständigt på lur. Ofta strax under ytan. Minsta lilla motgång och det bubblar över. Du missar tåget och börjar nästan gråta. Du kan komma på dig själv med att fräsa oförtjänt åt familjemedlemmar. Troligtvis har du ansträngt dig så hårt under arbetsdagen för att vara balanserad och trevlig så när arbetsdagen är slut finns ingen ork kvar. 

Tyvärr har även detta hänt mig otaliga gånger. Mindfulness-övningar är ett bra sätt att minska den här typen av problem. Men grundproblemet är nog snarare en tillvaro som inte riktigt går ihop. 

Du saknar kreativitet

Länge trodde jag att jag inte var en kreativ person. "Jag är mer en siffermänniska och därför saknar jag kreativitet." Typ så tänkte jag. Nej nej. Fel. Alla är kreativa, det är en del av att vara människa. Det handlar om att odla sin kreativitet istället för att döda den. Tänk efter hur det var när du var liten. Du gillade säkert att måla, pyssla, spela teater, dansa, sjunga, bygga eller något liknande. 

När jag fick mig en välbehövlig paus så drog jag mig till minnes att jag alltid har gillat att skriva. Jag gillar också att spela teater samt fixa i trädgården, sy, bygga och till och med måla. Det betyder inte att jag är bra på alla dessa saker. Verkligen inte. Jag har ju inte odlat dessa förmågor under större delen av mitt vuxna liv.

När man är fast i ekorrhjulet och dagarna går ut på att gå upp, få iväg familjen till skola och jobb, jobba, jobba, jobba, komma hem, fixa middag, plocka undan lite. Efter en sådan dag stupar jag i soffan och kolla Netflix, om det är en bra dag. En dålig dag så måste jag sätta mig igen med jobbet när alla gått och lagt sig. Istället för att sätta sig med Netflix så skulle man må bättre av att göra något kreativt men ekorrhjulet tar helt enkelt död på lusten och orken att göra något kreativt.

Jag har märkt att samtalsämnena på en arbetsplats sällan uppmuntrar till att göra något kreativt heller. Det alla pratar om i fikarummet kretsar oftast mer kring jobbet, boende, resor eller träning (som verkar vara det intresset som är mest socialt accepterat). Inget fel i träning men var finns alla kreativa intressen?

Du försummar sådant som betyder något för dig

Ytterligare ett tecken på att du är fast i ekorrhjulet är att du försummar sådana saker som är viktiga för dig. Det kan handla om dina egna intressen (se ovan avseende kreativitet) eller att vårda relationer som är viktiga. För egen del så har jag väldigt lätt att glömma ringa vänner och släktingar som jag borde och vill göra. 

Det handlar dels om att man blir glömsk eftersom hjärnan inte klarar av att hålla alla bollar i luften. Dels beror det också på att kraften och orken att ta hand om andra saker än hantera jobbet och att få vardagen att rulla finns inte alltid.

Om du som jag är introvert så kan ytterligare en sak läggas till listan. Du blir asocial och försakar dina privata relationer. Efter en dag full av möten så är det enda jag längtar efter lite ensamtid. Jag klarar inte av att ta in mer. Följaktligen blir det väldigt svårt att hålla liv i vänskapsrelationer och komma ihåg att hålla kontakt med släktingar. Egentligen är dessa saker viktiga för mig men de trängs undan i ekorrhjulet.

Du har en känsla att du behöver "härda ut" 

"Nu måste jag bara bita ihop till semestern." 

"Om jag bara får iväg den där rapporten så kommer det bli bättre sen." 

"Det är lite mycket just nu men om någon månad blir det bättre." 

Känner du igen dessa påståenden? Då är det stor risk att du är fast i ekorrhjulet. 

Ta kontroll över ditt liv

Jag tror många som strävar efter FI egentligen söker ett sätt att ta sig ur ekorrhjulet. Det handlar inte om att vi är lata och vill ligga i hängmattan hela dagarna. Tvärt om så tycker jag att de inom communityn som jag har träffat eller läser om är några av de mest driftiga människor jag har träffat på och de flesta är dessutom kreativa. 

För det första så tror jag insikten att man befinner sig i ekorrhjulet är ett första steg att ta sig ur det. Det går att göra vissa förändringar även om man fortfarande arbetar på samma jobb och lever i stort samma liv. Det går att stanna upp och fundera hur man spenderar sin tid och göra små justeringar. 

För det andra så kan det kännas som för lång tid att vänta tills man är helt FI innan man tar sig ur ekorrhjulet. Den goda nyheten är att det inte behövs. Har du lyckats bygga upp ett FU-kapital så kan du kliva ur och ta dig fram på gig och tillfälliga jobb, som jag skrev om i det här inlägget. Detta är inte för alla. Jag funderar dock mer och mer på om det inte vore en bra idé för mig. Jag minns att jag som student upplevde en oerhörd frihet. Jag pluggade heltid och hade som mest tre extrajobb samtidigt. Jag jobbade både somrar och helger, ibland sju dagar i veckan. Men jag valde det själv. Jag kunde tacka ja eller nej till jobb och kände mig aldrig fångad på samma sätt som jag gör nu. Kanske är det en väg framåt nu i 40-årsåldern?

Har du befunnit dig i ekorrhjulet och hur tog du dig ur det?

Sammanfattning från ett Covid-år i arbetslivet

Så har det nästan mirakulöst gått över ett år sedan Covid-19 började sprida sig som en löpeld. Det har varit fruktansvärt då många förlorat hälsa och nära och kära. Jag kommer inte gå in så mycket på det utan mer fokusera på hur det här året har varit kopplat till jobbet.

De flesta arbetsgivare med någon självaktning uppmanade för drygt ett år sedan till hemarbete för personer som inte måste vara på plats på grund av arbetsuppgifter. Jag vet att alla har enormt olika upplevelser av den här tiden men har sammanfattat min egen reflektion i 4 olika faser

Fas 1 - Panik!

Jag minns att jag kom tillbaka från sportlov och konstaterade att det inte var lämpligt att åka kommunalt och vistas på kontoret längre. Väntade dagligen på att det skulle komma information om att vi skulle arbeta hemma men det dröjde ytterligare någon vecka tills företagsledningen fattade galoppen. Jag såg till att hitta anledningar att ändå arbeta hemma och mannens företag hade redan uppmanat alla att göra det. Vid den här tidpunkten började jag ifrågasätta både hur landet jag bodde i och företaget jag arbetade för hanterade den uppblossande krisen. 

När meddelandet om hemarbete sen äntligen kom en söndagskväll i mars så drog jag en suck av lättnad. Jag skulle slippa åka på det där mötet som jag fasat för. Kommer inte ihåg exakt vad det var för möte men förmodligen fasade jag för det både på grund av risk att bli smittad med Covid och av andra anledningar. Jag skulle även slippa åka kollektivt och sitta i ett kontorslandskap vilket bara det var en stor bonus. 

Måndag morgon kom och jag tänkte köra på med business as usual med den lilla skillnaden att inte åka till kontoret. Brukade redan innan jobba hemma då och då och tyckte inte att det var någon jättestor grej. Allt fungerar ju lika bra hemma och det är ett flexibelt arbete med mycket frihet under ansvar. Or so I thought...

Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig vilken hysteri som utbröt på jobbet när vi skulle börja arbeta hemma. Folk var som galna och ledningen var mycket oroad. Kanske var de livrädda att detta skulle innebära slutet för allt var arbetsmoral hette. Och hur ska man kunna sääälja något om man inte träffar kunderna fysiskt? Eftersom vi inte säljer några fysiska produkter och dessutom har långa projekt som inte försvinner i första taget så hade jag svårt att se det akuta problemet som verkade finnas. Men det finns säkert en anledning att jag inte sitter i företagsledningen, vad vet jag. 

Vad som var ännu mer förvånande var kollegors och chefers reaktioner. Medan jag själv drog en lättnadens suck så pratade alla bara om hur HEMSKT det var att inte få åka till kontoret. Några kunder avbokade våra fysiska besök, helt rätt med tanke på läget, men det verkade chocka livet ur somliga.  För att stävja undergången som hotade så lades drygt hälften av arbetstiden de första veckorna på att hålla påhittade interna möten. Mötena var mest till för att prata om hur vi skulle klara att arbeta hemifrån. Märk väl att ingen i det här läget ens trodde det skulle bli så långvarigt som det blev. Det fattades beslut om några ynka veckor i taget vilket hela tiden behövde förlängas. Detta hattande retade gallfeber på sådana som jag som vill arbeta hemifrån och hela tiden var tvungen att befara att jag helt plötsligt måste ut bland folk i smitthärden. Det retade även gallfeber på den andra falangen som ville tillbaka till varje pris, eftersom de hela tiden var inställda på att komma tillbaka när den angivna tidsperioden var slut men istället blev besvikna gång på gång. 

Alla chefer fick infinna sig på ytterligare extra möten, ofta dagligen. Vi har aldrig haft så mycket koll på varandra innan men helt plötsligt blev det livsviktigt att prata med alla medarbetare varje dag för att kolla att de levde och att de jobbade på. Det var i princip omöjligt att få så mycket jobb gjort när man endast ägnade sig åt att prata om det. Sedan skyllde man nedgången i produktivitet, som oundvikligen kom på grund av alla extra interna möten, på hemarbetet. Ironiskt. Men för att vara rättvis så verkar det vara så att vissa personer är mindre produktiva hemma så kanske finns det ett korn av sanning i det. Men att införa 50%-ig ökning av möten har sannolikt större negativ effekt på produktiviteten än vad hemarbete har. 

Jag hade inga problem med själva hemarbetet i sig. Däremot tyckte jag det var väldigt svårt att förstå hysterin kring det som skapades. Jag var helt oförberedd på att folk skulle tycka det var tråkigt och omotiverande att arbeta hemma. Det klagades också mycket på krämpor. Personer under 30 år hade plötsligt svårt att sitta och jobba hela dagarna. De fick ont i ryggen och massa andra problem. Att dessa fysiska problem oftast går att lösa med att regelbundet gå upp och röra sig lite samt genom att träna och stretcha i lagom dos är hemlig rocket science. Man kan ju inte förvänta sig att universitetsutbildade normalbegåvade personer ska besitta sådana insikter. 

Ovanstående är förstås ett tecken på hur olika vi alla är. Hade jag tänkt efter så skulle jag nog ha förstått att jag återigen är ett svart får som introvert på en mycket extrovert arbetsplats (se även den här posten jag skrev för något år sen). Utöver att jag brottades mycket med irritation och förvåning över folks reaktioner så var det jobbigt att känna sig så maktlös över pandemins framfart. Folk verkade dö till höger och vänster och det kändes deppigt att Sverige och för den delen världen var så dåligt rustade för en pandemi. Jag blev som besatt av att läsa nyheterna den första tiden. Scrollade runt på kvällstidningarnas nyhetssajter som jag annars skyr som pesten. Uppdatera mig dagligen på antalet dödsfall i landet. Spydde galla över hur dålig krishanteringen var och annat konstruktivt. Efter någon månad i alarmstadie så var jag tvungen att prata allvar med mig själv och efter det slutade jag med det destruktiva beteendet. Återgick till att konsumera ett minimum av nyheter enligt MMMs Low infromation diet som jag tidigare har levt efter och det fungerar utmärkt.

Jag skulle säga att Fas 1 pågick under stor del av våren 2020, tills vi gradvis gick in i fas 2 som jag kallar förnekelse.  

Fas 2 - Förnekelse 

Nu är allt tillbaka till vanligt igen. Det är sommar och sol och Covid är nästan borta tralalalala. Så lät det förra sommaren. Alla trodde att till hösten kan vi köra på som vanligt igen. 

Jag tyckte också det var skönt under sommaren. Man kunde leva lite mer som vanligt. Vi träffade kompisar och familj utomhus och vid några få väl valda tillfällen gick vi på restaurang. Endast där det var uteservering med gott om plats mellan borden och väldigt lite folk, men ändå. Det var nice. Men med risk för att i efterhand verka självgod så visste jag att det inte skulle hålla i sig. Det skulle självklart bli värre när hösten kom och alla började hänga på kontoren, i skolan och i köpcentrum igen. Dessutom så blir ju nästan alla virus och sjukdomar värre på vintern av någon anledning (tänk vanliga influensan, vinterkräksjukan etc). 

Mycket riktigt så försökte alla gå tillbaka som vanligt på hösten. Kontoret öppnade upp. För att hålla någon typ av politiskt korrekt linje så var den officiella riktlinjen fortfarande att arbeta hemifrån om det gick. Men tone of the top var väldigt tydlig i motsatt riktning. Typ "vi rekommenderar officiellt sett hemarbete men om du har någon form av ambition och inte är en total slacker så bör du visa dig på kontoret". Den här var verkligen fruktansvärt frustrerande.  Uttalanden och instruktioner svängde varje vecka och jag höll på att bli tokig på det hela. Å ena sidan var det fortsatt rekommenderat hemarbete officiellt sett men samtidigt kom det citat som "ta verkligen chansen att vara på kontoret så ofta som ni kan". What??

Det blev också tydligt hur viktiga vissa personer i näringslivet tycker att de är. Jag hörde till exempel talas om Viktiga Möten som skulle hållas fysiskt och där man var tvungen att ta ett Covid-test för att delta. Det här var under den tiden det var lite ont om test och jag fick bita mig i läppen för att inte säga något om det olämpliga i att hålla ett sådant möte. Jag kan fortfarande inte förstå vilka typer av jobbmöten man inte kan hålla digitalt. Min teori är att de inblandade helt enkelt gillar att ha fysiska möten och inte ville ge upp det. 

Höjdpunkten eller lågpunkten kom i slutet av hösten när alla kurvor i landet pekade käpprätt åt skogen. Samtidigt som detta hade folket på jobbet totalt ledsnat på att inte ha några gruppaktiviteter. Det planerades faktiskt en aktivitet just i samma vecka som Folkhälsomyndigheten skärpte sina restriktioner ytterligare. Jag bara skakade på huvudet och tänkte att jag kommer i alla fall inte gå dit och bidra till smittspridning. Som tur var kom de nya skärpta restriktionerna från den senfärdiga Folkhälsomyndigheten ut några dagar innan den planerade aktiviteten och då blåstes allt av i sista sekund.   

Jag hör själv att jag låter väldigt kritisk men jag raljerar förstås lite. Jag tror egentligen att alla gjorde så gott de kunde under en svår tid och vi har uppenbarligen väldigt olika behov och prioriteringar.

Fas 3 - Anpassning

Därefter kom vi in i nästa fas, den jag kallar för anpassning. Rent arbetsmässigt var det befriande då tonen förändrades efter de skärpta allmänna restriktionerna som kom någon gång runt senhösten, kanske november. Det var som att alla mer eller mindre resignerade till att nu måste vi faktiskt arbeta hemma för en överskådlig tid. Vi fick äntligen tydliga instruktioner om vad som gällde och det slutade komma pikar om att man borde visa sig på kontoret. När detta var klarlagt så kunde man äntligen börja planera sitt arbete för början av 2021 och hur det ska genomföras. Projekt och möten planerades att hållas digitalt och de flesta började respektera detta. Mycket skönt. 

Jag har som ni förstår vid det här laget aldrig haft några svårigheter med att arbeta hemma. Jag har hög grad av självmotivering och behöver inte yttre belöningar och hejarop för att jobba på. Tvärtom så trivs jag bäst när jag får arbeta i fred och fokusera. Det har tagit mig många år att inse att alla inte fungerar så och jag har verkligen fått en ny förståelse för det under det gångna året.  

Det intressanta med anpassningsfasen är att även personer som från början avskydde att arbeta hemma har börjat se fördelarna med det. De flesta i alla fall. Folk har börjat gå promenader på luncherna och skaffat hund till höger och vänster. Jag tror fortfarande att många vill gå tillbaka till kontoret så snart som möjligt men kanske inte alla dagar i veckan. 

Jag tror också att många har insett att de sparar mycket pengar på att inte äta lunch ute varje dag, transport och annat smått och gott. Frågan är bara om man väljer att gå tillbaka till samma spenderarmönster efter Covid eller om man tar chansen att bygga upp ett sparkapital. 

Fas 4 - Lärdomar

Det har förstås varit ett hemskt år på många sätt, framför allt för dem som drabbats allvarligt av Covid och deras närstående. Året har dock bjudit på många lärdomar för min sida och det är jag glad för. 

Den första lärdomen var att jag reagerade väldigt negativt på känslan av att inte ha kontroll på läget. Jag tänker på den första tiden där i början när viruset började sprida sig och jag tyckte att alla tog fel beslut men jag kunde inte göra något åt det. Jag var tvungen att bryta den negativa cirkeln genom att sluta läsa tidningar och nyheter i överflöd och istället fokusera på det som ligger inom min cirkel av kontroll.

För det andra så har det blivit ännu tydligare för mig hur olika vi är.  Det verkar vara otroligt mycket viktigare för många att träffa folk dagligen i ett socialt sammanhang än vad det är för mig. För mig är det viktigare att få arbeta hemma, spara tid, träffa barnen mer och vara ute i naturen. Jag vet att det finns fler som känner så men det är svårt att identifiera dem på jobbet. Antingen för att de inte är kvar där eller för att de inte vill tillstå att de tycker om att arbeta hemma. Det verkar finnas en stor motvilja mot hemarbete och därmed riskerar man att klassas som icke ambitiös om man tillkännager att man gillar det. Själv gör jag ett bättre arbete hemifrån än från kontoret. 

För det tredje så har jag landat mer och mer i att det är så här jag vill ha det. Inget mer vansinnigt rusande mot bussen med högklackade skor, handväskan i ena handen och datorväskan i andra för att hinna i tid till något möte eller till förskolan. Jag vill inte pendla fram och tillbaka som en galning när Covid är över heller, och jag tänker inte göra det. 

Slutligen så är jag mer tacksam än någonsin att jag hittade FIRE-communityn för några år. Det ger sinnesfrid att inte leva från lön till lön och ha panik för att bli av med sin inkomst samtidigt som det ger valmöjligheter att kunna ställa krav på sin arbetsgivare (till exempel krav att få arbeta hemma även i fortsättningen).  

Tadaa! Over and out.

Vad har du för lärdomar från senaste året?

Passar FIRE bättre för introverta?

En sak jag har funderat över en hel del på sistone är ifall FIRE-rörelsen tilltalar oss som identifierar oss som introverta mer än personer som är mer åt det extroverta hållet. Jag har såklart inget svar på den frågan men till viss del tror jag det. Här är mina huvudsakliga argument för detta:

• Många som söker sig till FIRE-rörelsen längtar efter den dagen man inte längre måste gå till ett jobb för att försörja sig utan kan välja fritt hur man disponerar sin tid. Enligt min empiriska erfarenhet så är det många extroverta personer som tycker att det skulle vara jobbigt att inte ha ett arbete med kollegor och ett socialt sammanhang dagligen. För en introvert person så är det däremot en stor fördel att inte hela tiden behöva omge sig med människor och ägna sig åt kallprat vid kaffemaskinen.
• Många introverta personer har en inre drivkraft och hög grad av självmotivering vilket gör att man ständigt har en massa saker att göra, utan att behöva yttre bekräftelse. Mer extroverta personer har oftare ett behov av beröm och motivering från yttre faktorer, som till exempel att göra ett bra jobb för att få uppskattning från chef och kollegor. För en introvert person kan det räcka med beröm från en själv för att man genomfört en uppgift. 
• Extroverta personer blir lättare uttråkade och många jag känner tänker sig att de skulle bli uttråkade om de inte hade ett jobb. "Vad ska man göra hela dagarna?" och liknande kommentarer är vanliga.
• När man väl har nått FIRE så tror jag att extroverta har svårare att hantera omställningen till att inte ha ett socialt sammanhang i form av ett fast arbete med kollegor. Som introvert är detta oftast inget problem eftersom man är tillfreds med det sociala liv man får från sina närmaste vänner och familj.

Även om det har blivit bättre medvetenhet kring begreppen introvert och extrovert så finns det fortfarande mycket missuppfattningar kring vad det innebär att vara det ena eller det andra. Linus Jonkman har skrivit mycket bra om ämnet och för mig var det en stor ögonöppnare när jag läste hans bok Introvert - den tysta revolutionen. 

Det finns mängder av undersökningar och test som visar om man är lagd åt det introverta hållet och självklart finns det ett stor skala mellan extremt extrovert till extremt introvert och man kan vara var som helst på den skalan. Några enkla tecken finns dock som tyder på att man är introvert och det är exempelvis att man trivs i sitt eget sällskap och ser fram emot egentid, sällan är uttråkad och blir trött av att mingla och träffa många människor. Något jag noterar är att det finns väldigt många artiklar om detta men de flesta är skrivna utifrån perspektivet att man utgår från att det är dåligt att vara introvert. Artiklarna försöker sedan lyfta fram att det faktiskt finns positiva saker med att vara introvert men de utgår från att folk i allmänhet inte vill ses som introverta. 

Jag passar in på i princip alla tecken på att vara introvert förutom att jag har ganska lätt att fatta beslut (inte typiskt introvert egenskap) samt att jag har ganska lätt att koncentrera mig även i stökiga miljöer (jag stänger öronen och går in i min egen värld). Jag är däremot helt utmattad när jag kommer hem från en dag med back-to-back-möten och mycket sociala interaktioner. Vilket stämmer in på de flesta av mina arbetsdagar eftersom jag har ett yrke som passar bättre för en extremt extrovert person.

Att vara introvert är för mig något positivt och jag har ingen önskan om att vara på något annat sätt. Jag tror att det är lättare att passa in om man är extrovert men det är lättare att vara tillfreds med tillvaron om man är introvert eftersom man inte är beroende av motivation från andra människor för att vara nöjd. Detta är inte att förväxla med att vara osocial eller inte bry sig om andra människor. Min familj och mina närmaste betyder allt för mig och jag har lätt för att känna empati med andra. Som introvert är man ofta bra på att lyssna och observera så kanske är det till och med lättare att sätta sig in i andra människors situation än för mer extroverta personer.  

I arbetslivet, i corporate lalala-världen så är jag övertygad om att man har lättare att trivas som extrovert och det är kanske delvis därför jag själv längtar därifrån. Det är mycket tid som går åt till nätverkande, att argumentera övertygande på viktiga möten och att framhålla sin egen synpunkt. Jag har lärt mig allt detta men det är att arbeta lite i motvind och det känns mer som att jag har lyckats relativt väl genom att hela tiden befinna mig utanför min comfort zone och göra saker som jag egentligen är väldigt obekväm med. Vilka jobb passar bäst för en introvert person? Jag tänker på följande, säkert finns det mycket annat som jag inte har tänkt på:

• Egen företagare/entreprenör inom ett område man är intresserad av
• Analytiker inom något område, mycket tid att sitta själv och analysera data
• Forskare 
• Kreativa yrken som konstnär eller författare
• Alla former av arbete där man kan arbeta hemifrån, helst med så få möten som möjligt

Det här med att FIRE är mer tilltalande för introverta personer kanske egentligen bara är min egen projicering men det vore intressant att se en studie på ämnet. Vad tror du? 

Stay safe!

Vem gillar att arbeta hemifrån?

Jag har länge funderat över detta med att arbeta hemifrån. Det har alltid varit min dröm att ha ett jobb där jag kan arbeta hemifrån, helst jämt men iallafall några dagar i veckan. Den drömmen fanns redan i 20-årsåldern men har förstärkts kraftigt det senaste decenniet med barn, villa i förorten och allmänt livspussel. Ni som är där vet nog vad jag menar.

Plötsligt händer det. Vidriga och otäcka Corona-viruset slår till och vips ska alla som kan jobba hemma. Det är en direkt uppmaning från arbetsgivaren och plötsligt sitter alla som har möjlighet att utföra sina arbetsuppgifter hemma och jobbar. Det är videomöten, konferenssamtal och gud vet allt. Tekniken fungerar utmärkt och alla är nöjda och glada. Eller?

Nja, det visar sig att riktigt så är det inte, iallafall inte där jag jobbar. Tekniken fungerar visserligen utmärkt och det verkar som att alla lyckas genomföra sina arbetsuppgifter, till och med effektivare än vanligt för många. Även kundmöten och försäljning verkar fungera bra på distans i min bransch och enda problemet (förutom fara för liv och hälsa på grund av läskigt virus) borde vara en viss osäkerhet i vad som händer i marknaden framöver. Det är självklart ett orosmoment vilket jag har full förståelse för och jag kan själv känna av en viss oro för framtiden och för nära och kära. Så långt är jag med. 

Men det finns något jag inte riktigt förstår: Alla verkar inte gilla att jobba hemifrån. Jag förstår att det verkar lite korkat oförutseende att inte tänka på detta tidigare men tanken har liksom aldrig slagit mig eftersom jag själv ser så många fördelar med det och inga egentliga nackdelar. Men i varje konversation jag har med kollegor och chefer de senaste 6 veckorna så är det någon som poängterar hur trååååkigt det är att sitta hemma och jobba. Man får ju inte träffa sina kolleeegor och saknar sina kuuunder. När det först annonserades att vi skulle stanna hemma och jobba så var det många som försökte kringgå det och hitta anledningar att åka in till kontoret. En del var nästan i chock och många verkade tappa motivation. Jag stod som ett frågetecken, vad höll de på med? Många har också klagat på ergonomiska problem med hemarbete. Personer som inte ens är i närheten av 30 år klagar efter 2-3 dagar på ryggproblem och nackproblem och psykiska problem över att inte få åka till kontoret och träffa sina kollegor. EFTER 2-3 DAGAR!

Jag ber om ursäkt att jag raljerar lite men det här är faktiskt svårt för mig att ta in. Jag blir också lite provocerad att folk har så svårt att ta lite samhällsansvar för att minska smittspridningen. Även om någon nu tycker det är tråkigt att sitta hemma så kan man tänka på alla hjältar som arbetar i vården just nu. De kan inte välja att jobba hemifrån. De åker till jobbet varje dag och riskerar sina liv. Vad är vår uppoffring jämfört med deras? Alla som avstår att åka till kontoret och avstår att åka med kollektivtrafiken bidrar till minskad smittspridning och det är väl ändå det minsta man kan bidra med om man har möjlighet.

Några personer envisas med att efterfråga när vi kan få tag i tester för att testa om man har haft viruset "så att man kan åka tillbaka till kontoret sen". Det här var några veckor sen jag hörde senast och jag höll på att smälla av. Hur egoistisk kan man bli? När inte ens vårdpersonal och personal på äldreboenden som är i stort behov av tester kan få tag i tillräckligt många, hur kan man då tycka att vanliga kontorsarbetare som kan utföra sina arbetsuppgifter hemifrån ska knuffa sig före för att skaffa dessa tester?! Som tur är så förstår företagsledningen detta och inga försök görs för att få tag i tester.

Hur som helst, det jag egentligen tänkte få fram här var hur olika vi är och att alla faktiskt inte gillar att arbeta hemifrån. Det känns nästan som att jag är den enda i min bekantskapskrets som föredrar det. Jag har de senaste 6 veckorna pratat med åtskilliga personer, mest kollegor men även vänner och bekanta som jobbar hemma nu. Inte EN ENDA person har erkänt eller påstått att de gillar att jobba hemifrån. Några har vält nämnt att det finns lite fördelar men ingen har sagt att de alltid skulle vilja jobba hemifrån och den huvudsakliga anledningen som folk anger är - håll i er - att det är tråkigt. Men när jag lyssnar på Choose FI så pratas det mycket om hur alla människor vill jobba hemifrån. De sa härom dagen att "How can I work from home" är en av de mest sökta fraserna på nätet. Har ingen källa på vad de baserar det påstående på men så sa de. Det sägs också att vi post-Corona kommer få se mer och mer människor som väljer och får igenom att arbeta hemifrån eftersom det bevisligen går. Det sista tror jag absolut är sant men jag undrar var alla dessa människor som gillar att jobba hemma håller hus, de verkar svåra att få tag på. Här är mina teorier om varför det är så:

1. Det är många fler av dem jag har pratat med som egentligen gillar det men inte vill erkänna det. Det kanske verkar slött och som att man saknar ambitioner. Grupptrycket får dem helt enkelt att låtsas som att de tycker det är tråkigt att arbeta hemma.
2. Jag har en bekantskapskrets som huvudsakligen består av personer som inte liknar mig. Det är ju många jag har pratat med som arbetar på mitt jobb och där verkar finnas en särskild bias för personer som är väldigt extroverta och har stort behov av att ständigt omge sig med andra människor.
3. Jag kommer inte på fler teorier just nu egentligen, bara kombinationer av ovanstående två.

Varför gillar jag att arbeta hemifrån då? Jo, det kan jag ganska lätt sätta fingret på:

1. Jag slipper pendla fram och tillbaka vilket sparar mig 1,5-2 timmar om dagen. Restiden är visserligen inte helt icke produktiv, jag kan lyssna på podcasts eller jobba på vägen, åtminstone del av vägen.
2.  Jag hinner med både mina arbetsuppgifter och att hålla huset i någorlunda skick, slänga in en tvätt och liknande. 
3. Jag slipper slösa tid på onödiga möten och att småprata med folk (åtminstone är det mindre tid som går åt till detta). Förstår att detta troligtvis hamnar på minuslistan hos en mer extrovert person. 
4. Det är skönt att inte få överflöd av intryck hela dagarna utan istället kunna fokusera på att få något gjort. 
5. Jag kan gå promenader i skogen på lunchen.
6. Jag sparar en pengar på att inte behöva köpa busskort.
7. Behöver inte packa och komma ihåg att ta med lunchlåda.
8. Om jag alltid hade arbetat hemma hade vi kunnat ha en hund.

Vad jag förstår finns det många studier som visar att vi blir mer produktiva och även nöjdare av att arbeta hemifrån. Till exempel så läste jag i Harward Business Review en artikel som hänvisar till en studie där resultatet visade att ett testgrupp som arbetade hemma i nio månader både blev mer produktiva, mer lojala och rapporterade högre tillfredsställelse med arbetet än andra. Dessutom beräknades arbetsgivaren spara stora summor per person som arbetade hemifrån i form av minskat behov av yta och möbler. Kan tilläggas att testgruppen själva hade valt att arbeta hemifrån så resultatet hade kunnat se annorlunda ut annars. På mitt jobb så har ju alla mer eller mindre tvingats arbeta hemifrån nu och då har motivationen hos många sjunkit. Artikeln tar även upp vilka typer av personer som gärna arbetar hemifrån och det är då ofta personer som är en bit in i sin karriär (jag tolkar detta som att man är över 30 år) och har familj, ett etablerat socialt liv och så vidare. Personer som är yngre, kanske singlar, och som inte har arbetat lika länge tenderar att ha mer socialt kopplat till arbetet och för dem blir det viktigare att vara på plats fysiskt. Det låter ju rimligt och min tanke är även att dessa yngre människor troligtvis bor sämre, eller iallafall mindre vilket gör att det är mindre lockande att sitta hemma i sin lilla 1:a hela dagarna. Min erfarenhet är dock att även äldre personer med familj klagar på hur tråkigt det är att vara hemma så resonemanget ger nog inte hela sanningen. 

Här är länken till artikeln förresten: To raise productivity let more employees work from home

Vore intressant att veta vad andra inom FIRE-rörelsen tycker om att arbeta hemifrån. Jag tänker mig att det är fler inom FIRE som tilltalas av det konceptet än genomsnittet, eller vad tror ni?