Sammanfattning från ett Covid-år i arbetslivet

Så har det nästan mirakulöst gått över ett år sedan Covid-19 började sprida sig som en löpeld. Det har varit fruktansvärt då många förlorat hälsa och nära och kära. Jag kommer inte gå in så mycket på det utan mer fokusera på hur det här året har varit kopplat till jobbet.

De flesta arbetsgivare med någon självaktning uppmanade för drygt ett år sedan till hemarbete för personer som inte måste vara på plats på grund av arbetsuppgifter. Jag vet att alla har enormt olika upplevelser av den här tiden men har sammanfattat min egen reflektion i 4 olika faser

Fas 1 - Panik!

Jag minns att jag kom tillbaka från sportlov och konstaterade att det inte var lämpligt att åka kommunalt och vistas på kontoret längre. Väntade dagligen på att det skulle komma information om att vi skulle arbeta hemma men det dröjde ytterligare någon vecka tills företagsledningen fattade galoppen. Jag såg till att hitta anledningar att ändå arbeta hemma och mannens företag hade redan uppmanat alla att göra det. Vid den här tidpunkten började jag ifrågasätta både hur landet jag bodde i och företaget jag arbetade för hanterade den uppblossande krisen. 

När meddelandet om hemarbete sen äntligen kom en söndagskväll i mars så drog jag en suck av lättnad. Jag skulle slippa åka på det där mötet som jag fasat för. Kommer inte ihåg exakt vad det var för möte men förmodligen fasade jag för det både på grund av risk att bli smittad med Covid och av andra anledningar. Jag skulle även slippa åka kollektivt och sitta i ett kontorslandskap vilket bara det var en stor bonus. 

Måndag morgon kom och jag tänkte köra på med business as usual med den lilla skillnaden att inte åka till kontoret. Brukade redan innan jobba hemma då och då och tyckte inte att det var någon jättestor grej. Allt fungerar ju lika bra hemma och det är ett flexibelt arbete med mycket frihet under ansvar. Or so I thought...

Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig vilken hysteri som utbröt på jobbet när vi skulle börja arbeta hemma. Folk var som galna och ledningen var mycket oroad. Kanske var de livrädda att detta skulle innebära slutet för allt var arbetsmoral hette. Och hur ska man kunna sääälja något om man inte träffar kunderna fysiskt? Eftersom vi inte säljer några fysiska produkter och dessutom har långa projekt som inte försvinner i första taget så hade jag svårt att se det akuta problemet som verkade finnas. Men det finns säkert en anledning att jag inte sitter i företagsledningen, vad vet jag. 

Vad som var ännu mer förvånande var kollegors och chefers reaktioner. Medan jag själv drog en lättnadens suck så pratade alla bara om hur HEMSKT det var att inte få åka till kontoret. Några kunder avbokade våra fysiska besök, helt rätt med tanke på läget, men det verkade chocka livet ur somliga.  För att stävja undergången som hotade så lades drygt hälften av arbetstiden de första veckorna på att hålla påhittade interna möten. Mötena var mest till för att prata om hur vi skulle klara att arbeta hemifrån. Märk väl att ingen i det här läget ens trodde det skulle bli så långvarigt som det blev. Det fattades beslut om några ynka veckor i taget vilket hela tiden behövde förlängas. Detta hattande retade gallfeber på sådana som jag som vill arbeta hemifrån och hela tiden var tvungen att befara att jag helt plötsligt måste ut bland folk i smitthärden. Det retade även gallfeber på den andra falangen som ville tillbaka till varje pris, eftersom de hela tiden var inställda på att komma tillbaka när den angivna tidsperioden var slut men istället blev besvikna gång på gång. 

Alla chefer fick infinna sig på ytterligare extra möten, ofta dagligen. Vi har aldrig haft så mycket koll på varandra innan men helt plötsligt blev det livsviktigt att prata med alla medarbetare varje dag för att kolla att de levde och att de jobbade på. Det var i princip omöjligt att få så mycket jobb gjort när man endast ägnade sig åt att prata om det. Sedan skyllde man nedgången i produktivitet, som oundvikligen kom på grund av alla extra interna möten, på hemarbetet. Ironiskt. Men för att vara rättvis så verkar det vara så att vissa personer är mindre produktiva hemma så kanske finns det ett korn av sanning i det. Men att införa 50%-ig ökning av möten har sannolikt större negativ effekt på produktiviteten än vad hemarbete har. 

Jag hade inga problem med själva hemarbetet i sig. Däremot tyckte jag det var väldigt svårt att förstå hysterin kring det som skapades. Jag var helt oförberedd på att folk skulle tycka det var tråkigt och omotiverande att arbeta hemma. Det klagades också mycket på krämpor. Personer under 30 år hade plötsligt svårt att sitta och jobba hela dagarna. De fick ont i ryggen och massa andra problem. Att dessa fysiska problem oftast går att lösa med att regelbundet gå upp och röra sig lite samt genom att träna och stretcha i lagom dos är hemlig rocket science. Man kan ju inte förvänta sig att universitetsutbildade normalbegåvade personer ska besitta sådana insikter. 

Ovanstående är förstås ett tecken på hur olika vi alla är. Hade jag tänkt efter så skulle jag nog ha förstått att jag återigen är ett svart får som introvert på en mycket extrovert arbetsplats (se även den här posten jag skrev för något år sen). Utöver att jag brottades mycket med irritation och förvåning över folks reaktioner så var det jobbigt att känna sig så maktlös över pandemins framfart. Folk verkade dö till höger och vänster och det kändes deppigt att Sverige och för den delen världen var så dåligt rustade för en pandemi. Jag blev som besatt av att läsa nyheterna den första tiden. Scrollade runt på kvällstidningarnas nyhetssajter som jag annars skyr som pesten. Uppdatera mig dagligen på antalet dödsfall i landet. Spydde galla över hur dålig krishanteringen var och annat konstruktivt. Efter någon månad i alarmstadie så var jag tvungen att prata allvar med mig själv och efter det slutade jag med det destruktiva beteendet. Återgick till att konsumera ett minimum av nyheter enligt MMMs Low infromation diet som jag tidigare har levt efter och det fungerar utmärkt.

Jag skulle säga att Fas 1 pågick under stor del av våren 2020, tills vi gradvis gick in i fas 2 som jag kallar förnekelse.  

Fas 2 - Förnekelse 

Nu är allt tillbaka till vanligt igen. Det är sommar och sol och Covid är nästan borta tralalalala. Så lät det förra sommaren. Alla trodde att till hösten kan vi köra på som vanligt igen. 

Jag tyckte också det var skönt under sommaren. Man kunde leva lite mer som vanligt. Vi träffade kompisar och familj utomhus och vid några få väl valda tillfällen gick vi på restaurang. Endast där det var uteservering med gott om plats mellan borden och väldigt lite folk, men ändå. Det var nice. Men med risk för att i efterhand verka självgod så visste jag att det inte skulle hålla i sig. Det skulle självklart bli värre när hösten kom och alla började hänga på kontoren, i skolan och i köpcentrum igen. Dessutom så blir ju nästan alla virus och sjukdomar värre på vintern av någon anledning (tänk vanliga influensan, vinterkräksjukan etc). 

Mycket riktigt så försökte alla gå tillbaka som vanligt på hösten. Kontoret öppnade upp. För att hålla någon typ av politiskt korrekt linje så var den officiella riktlinjen fortfarande att arbeta hemifrån om det gick. Men tone of the top var väldigt tydlig i motsatt riktning. Typ "vi rekommenderar officiellt sett hemarbete men om du har någon form av ambition och inte är en total slacker så bör du visa dig på kontoret". Den här var verkligen fruktansvärt frustrerande.  Uttalanden och instruktioner svängde varje vecka och jag höll på att bli tokig på det hela. Å ena sidan var det fortsatt rekommenderat hemarbete officiellt sett men samtidigt kom det citat som "ta verkligen chansen att vara på kontoret så ofta som ni kan". What??

Det blev också tydligt hur viktiga vissa personer i näringslivet tycker att de är. Jag hörde till exempel talas om Viktiga Möten som skulle hållas fysiskt och där man var tvungen att ta ett Covid-test för att delta. Det här var under den tiden det var lite ont om test och jag fick bita mig i läppen för att inte säga något om det olämpliga i att hålla ett sådant möte. Jag kan fortfarande inte förstå vilka typer av jobbmöten man inte kan hålla digitalt. Min teori är att de inblandade helt enkelt gillar att ha fysiska möten och inte ville ge upp det. 

Höjdpunkten eller lågpunkten kom i slutet av hösten när alla kurvor i landet pekade käpprätt åt skogen. Samtidigt som detta hade folket på jobbet totalt ledsnat på att inte ha några gruppaktiviteter. Det planerades faktiskt en aktivitet just i samma vecka som Folkhälsomyndigheten skärpte sina restriktioner ytterligare. Jag bara skakade på huvudet och tänkte att jag kommer i alla fall inte gå dit och bidra till smittspridning. Som tur var kom de nya skärpta restriktionerna från den senfärdiga Folkhälsomyndigheten ut några dagar innan den planerade aktiviteten och då blåstes allt av i sista sekund.   

Jag hör själv att jag låter väldigt kritisk men jag raljerar förstås lite. Jag tror egentligen att alla gjorde så gott de kunde under en svår tid och vi har uppenbarligen väldigt olika behov och prioriteringar.

Fas 3 - Anpassning

Därefter kom vi in i nästa fas, den jag kallar för anpassning. Rent arbetsmässigt var det befriande då tonen förändrades efter de skärpta allmänna restriktionerna som kom någon gång runt senhösten, kanske november. Det var som att alla mer eller mindre resignerade till att nu måste vi faktiskt arbeta hemma för en överskådlig tid. Vi fick äntligen tydliga instruktioner om vad som gällde och det slutade komma pikar om att man borde visa sig på kontoret. När detta var klarlagt så kunde man äntligen börja planera sitt arbete för början av 2021 och hur det ska genomföras. Projekt och möten planerades att hållas digitalt och de flesta började respektera detta. Mycket skönt. 

Jag har som ni förstår vid det här laget aldrig haft några svårigheter med att arbeta hemma. Jag har hög grad av självmotivering och behöver inte yttre belöningar och hejarop för att jobba på. Tvärtom så trivs jag bäst när jag får arbeta i fred och fokusera. Det har tagit mig många år att inse att alla inte fungerar så och jag har verkligen fått en ny förståelse för det under det gångna året.  

Det intressanta med anpassningsfasen är att även personer som från början avskydde att arbeta hemma har börjat se fördelarna med det. De flesta i alla fall. Folk har börjat gå promenader på luncherna och skaffat hund till höger och vänster. Jag tror fortfarande att många vill gå tillbaka till kontoret så snart som möjligt men kanske inte alla dagar i veckan. 

Jag tror också att många har insett att de sparar mycket pengar på att inte äta lunch ute varje dag, transport och annat smått och gott. Frågan är bara om man väljer att gå tillbaka till samma spenderarmönster efter Covid eller om man tar chansen att bygga upp ett sparkapital. 

Fas 4 - Lärdomar

Det har förstås varit ett hemskt år på många sätt, framför allt för dem som drabbats allvarligt av Covid och deras närstående. Året har dock bjudit på många lärdomar för min sida och det är jag glad för. 

Den första lärdomen var att jag reagerade väldigt negativt på känslan av att inte ha kontroll på läget. Jag tänker på den första tiden där i början när viruset började sprida sig och jag tyckte att alla tog fel beslut men jag kunde inte göra något åt det. Jag var tvungen att bryta den negativa cirkeln genom att sluta läsa tidningar och nyheter i överflöd och istället fokusera på det som ligger inom min cirkel av kontroll.

För det andra så har det blivit ännu tydligare för mig hur olika vi är.  Det verkar vara otroligt mycket viktigare för många att träffa folk dagligen i ett socialt sammanhang än vad det är för mig. För mig är det viktigare att få arbeta hemma, spara tid, träffa barnen mer och vara ute i naturen. Jag vet att det finns fler som känner så men det är svårt att identifiera dem på jobbet. Antingen för att de inte är kvar där eller för att de inte vill tillstå att de tycker om att arbeta hemma. Det verkar finnas en stor motvilja mot hemarbete och därmed riskerar man att klassas som icke ambitiös om man tillkännager att man gillar det. Själv gör jag ett bättre arbete hemifrån än från kontoret. 

För det tredje så har jag landat mer och mer i att det är så här jag vill ha det. Inget mer vansinnigt rusande mot bussen med högklackade skor, handväskan i ena handen och datorväskan i andra för att hinna i tid till något möte eller till förskolan. Jag vill inte pendla fram och tillbaka som en galning när Covid är över heller, och jag tänker inte göra det. 

Slutligen så är jag mer tacksam än någonsin att jag hittade FIRE-communityn för några år. Det ger sinnesfrid att inte leva från lön till lön och ha panik för att bli av med sin inkomst samtidigt som det ger valmöjligheter att kunna ställa krav på sin arbetsgivare (till exempel krav att få arbeta hemma även i fortsättningen).  

Tadaa! Over and out.

Vad har du för lärdomar från senaste året?