Fyra år med FIRE-tänk har satt sina spår i mitt liv. (För dig som snubblat in och undrar vad FIRE står för så har jag skrivit om det här.)
För fyra år sedan
Jag var sönderstressad och visade tydliga symtom på utbrändhet. Kände att jag var inträngd i ett hörn som jag inte kunde ta mig ut ur. Livet gick inte ihop hur mycket jag än försökte.
Våra barn var fortfarande ganska små och jag var fast besluten att "have it all". En framgångsrik karriär, vara en bra och närvarande mamma och partner samt allt det andra som kommer med hus och hem i fina villaförorten. Vi hade städhjälp men inte någon hjälp att hämta barnen på eftermiddagarna. Jag ville verkligen hämta dem själv. Kunde inte stå ut med att betala någon annan för att göra det jag själv helst av allt ville göra. Fick det att "fungera" genom att arbeta kvällspasset när de hade lagt sig, ungefär klockan 20-23. Kortare om jag hade tur, men alltid var det något.
Det funkade i många år men till sist, i kombination med att arbetsuppgifterna blev mer mentalt påfrestande, så gick det inte längre. Jag blev en blekare och blekare skugga av det som egentligen är jag.
Idag
Största skillnaden är inte det ekonomiska utan sättet att tänka. Jag prioriterar annorlunda. Även om jag inte på något sätt har nått FIRE än så har jag ett annat lugn i sinnet. Jag vet var jag är på väg och har insett att det inte är för mig att satsa på karriären, åtminstone inte i ordets vanliga bemärkelse. Det medför visserligen att det kommer ta längre tid att nå ekonomiskt oberoende, som jag skrev om i det här inlägget, men man måste ju leva på vägen också.
Jag hanterar pengar och utgifter annorlunda också. Trots att jag alltid har sett mig själv som en sparsam person så hade jag fallit in i samma spenderar-vanor som de flesta andra omkring mig. Tyckte det var helt normalt att äta lunch ute à 120 kronor alla dagar i veckan. Tänkte inte ens tanken att inte ha städhjälp, vi var ju en småbarnsfamilj och vi hade råd. Var på allvar inne på att skaffa två leasingbilar (tack och lov hann vi inte det, det kanske ändå fanns någon spärr).
Jag hade på något sätt glömt att om man sparar tillräckligt mycket så behöver man inte arbeta tills man fyller 65 år. Eller vad det nu blir för ålder som gäller för den allmänna pensionen när jag når dit. Jag visste ändå det här sedan över tio år tillbaka, men på något sätt saknades ändå den sista pusselbiten. Ingen annan verkade ju ens tänka tanken så förmodligen var det inget att sträva efter. Eller?
Allt föll på plats direkt när jag läste den här bloggposten från Mr Money Mustache. Jag insåg att det faktiskt finns de som gör detta på riktigt.
Från den dagen blev det fokus på att minska utgifter och öka sparandet. Jag gjorde kalkyler och kände att jag fick ett mål värt att kämpa för; att ta kontrollen över min egen tid. De yrkesmässiga målen jag hade satt upp kändes inte särskilt lockande i jämförelse med att sträva mot att äga sin tid. Man vet aldrig hur mycket av den varan man har att disponera så lika bra att vara rädd om den.
Hur har saker förändrats för dig sedan du upptäckte FIRE?
Vilket intressant inlägg, jag tycker att det är fascinerande hur olika man kan tänka beroende på var man kommer ifrån. Många av dina fd utgifter som du beskriver har aldrig funnits på kartan för min del, därför har det heller aldrig varit någonting jag behövt ta ställning till. Däremot har jag heller aldrig "fått lära" mig vikten av studier för att bättra på möjligheterna att skaffa ett bra jobb och göra karriär, vilket ju kunde ha förbättrat mina förutsättningar att nå FIRE.
SvaraRaderaKontakten med FIRE har fått mig att fundera över hur jag värderar min tid. Jag skulle kunna kämpa på i tio år till för att sedan bli FIRE, det var min första tanke. Men eftersom jag inte trivs särskilt bra på mitt jobb vore det inte särskilt snällt mot själv, eftersom det skulle innebära att jag offrar tio år av mitt liv för en framtid jag inte vet någonting om. Bättre då att försöka göra något meningsfullt av livet nu som förhoppningsvis leder till att jag inte har någonting emot att jobba. Plötsligt ser jag i spåkulan förlorad inkomst och stora lån, men jag tror att det är värt det. Jag hoppas det!
Jag tycker att det låter som att du har hittat rätt väg och jag tycker att det är både modigt och inspirerande.
Tack Fumlan! Jag tycker du har valt helt rätt som prioriterat att även leva i nuet istället för att kämpa på in i kaklet i 10 år för att nå FIRE så snabbt som möjligt. Ungefär så har även jag resonerat. Det får hellre ta några år extra om det innebär att man kan njuta av vägen dit.
RaderaOch jag håller med dig angående mina tidigare utgiftsposter - nästan så att man skäms faktiskt :)